Experthysteri
Gomorron alla!
Den här artikeln var upplyftande tycker jag om Thomas Johansson, professor i socialpsykologi (ett superintressant ämne förresten) som tycker att vi litar för mycket på experter och för lite på oss själva.
För övrigt så har jag börjat jobba igen och det är blandade känslor. Dels är det ju kul att vara bra på något och veta vad man gör, dels är det urtrist att harva på med samma grejer år ut och år in. Ärligt talat.
Men det bästa är ju att få börja jobba klockan 4 på morgonen! Nej förresten, det bästa är att få åka taxi klockan tio i fyra på morgonen! Om den bakom ratten till att börja med hittar till ens port kan man sedan få åka med en som antingen
1. frågar en om vi ska ta Centralbron eller? (vem är det som är yrkeschaffis egentligen? jag vet ju knappt var den ligger)
2. precis har rökt en cigarett (förhoppningsvis inget annat)
3. tror att de ska köra en nån helt annanstans än till den adress som bokningen gäller
4. är pratsugen och inte fattar att passageraren just klivit ur sängen
5. spelar Lugna Favoriter på radion och inte vet vad Sveriges Radio är när man ber om det istället
Den här artikeln var upplyftande tycker jag om Thomas Johansson, professor i socialpsykologi (ett superintressant ämne förresten) som tycker att vi litar för mycket på experter och för lite på oss själva.
För övrigt så har jag börjat jobba igen och det är blandade känslor. Dels är det ju kul att vara bra på något och veta vad man gör, dels är det urtrist att harva på med samma grejer år ut och år in. Ärligt talat.
Men det bästa är ju att få börja jobba klockan 4 på morgonen! Nej förresten, det bästa är att få åka taxi klockan tio i fyra på morgonen! Om den bakom ratten till att börja med hittar till ens port kan man sedan få åka med en som antingen
1. frågar en om vi ska ta Centralbron eller? (vem är det som är yrkeschaffis egentligen? jag vet ju knappt var den ligger)
2. precis har rökt en cigarett (förhoppningsvis inget annat)
3. tror att de ska köra en nån helt annanstans än till den adress som bokningen gäller
4. är pratsugen och inte fattar att passageraren just klivit ur sängen
5. spelar Lugna Favoriter på radion och inte vet vad Sveriges Radio är när man ber om det istället
Diagnos?
Jag tror att jag har adhd.
Hopp och trill
Idag när jag skulle cykla till dagis och hämta H hittade jag en trillad tant utanför porten bredvid vår. Hon hade liksom ramlat över sin rollator och hängde där utan att kunna röra sig. Jag slängde hojen och som tur var kom det en taxichaffis som också kunde rycka in för tanten var tung. Men vi baxade in henne i porten och efter mycket svett och pust och rytanden (från mig mest) fick vi in henne i hissen. Stackars tant. Det slutade med att jag larmade hennes omsorgspersonal och lämnade tanten i hissen utanför hennes dörr.
Det ska fan bli gammal och otymplig.
För övrigt har vi tagit nya tag med S och hennes skolgång och det går mycket bra.
Det ska fan bli gammal och otymplig.
För övrigt har vi tagit nya tag med S och hennes skolgång och det går mycket bra.
Borttappat
Jag hittar inte kameran. Jag hittar inte mitt silverarmband. Vilket är värst? Silverarmbandet känns tristast. Kameran finns ju nånstans. Men det tråkiga med att den är borta just nu är att jag inte kan lägga in bilderna H tog av våra marsvin Dora och Elvira! Han tog en bild av dem i pappkartongen de kom hem i för några veckor sen. Ursöta men totalneurotiska. Inga lugnande djur precis.
Jag har varit med S på skolan i två dagar. Efter att ha mått så USELT så hände plötsligt nåt. Jag var hos doktorn i måndags, jag kanske har karpaltunnelsyndrom eller diskbråck i nacken men doktorn sa att det får man leva med, vilket det än är. Jag blev ännu deppigare. Men sen tänkte jag - va fan, det här är ju ett skämt. S hatar skolan, jag har kroniska besvär och är arbetslös, farmor är dödssjuk...livet kan visserligen bli värre (jag har så livlig fantasi så jag kan föreställa mig minst tre hemska saker till) men det lättaste är kanske att bara strunta i att det är så jävligt. Vad är alternativet? Ett stort lugn kom över mig. Jättemärkligt.
Så jag gav mig fan på att S ska till skolan. Jag pratade med hennes lärare och nu känns det som om vi förstår varandra och framförallt att de förstår S. Hon är så otroligt komplex och oförutsägbar så det är inte lätt men de försöker verkligen. Och jag har haft det väldigt mysigt på skolan. De har suveränt god mat. Det är trivsamt med ungarna och tiden går utan att man hinner grubbla så mycket, man måste ju spela tre i rad och kalaha tusen gånger dessutom så man hinner inte. Och S leker och har det bra. Så det kommer att lösa sig.
Men jag är trööött - all denna lek och frisk luft och inte en espresso så långt ögat når...
Jag har varit med S på skolan i två dagar. Efter att ha mått så USELT så hände plötsligt nåt. Jag var hos doktorn i måndags, jag kanske har karpaltunnelsyndrom eller diskbråck i nacken men doktorn sa att det får man leva med, vilket det än är. Jag blev ännu deppigare. Men sen tänkte jag - va fan, det här är ju ett skämt. S hatar skolan, jag har kroniska besvär och är arbetslös, farmor är dödssjuk...livet kan visserligen bli värre (jag har så livlig fantasi så jag kan föreställa mig minst tre hemska saker till) men det lättaste är kanske att bara strunta i att det är så jävligt. Vad är alternativet? Ett stort lugn kom över mig. Jättemärkligt.
Så jag gav mig fan på att S ska till skolan. Jag pratade med hennes lärare och nu känns det som om vi förstår varandra och framförallt att de förstår S. Hon är så otroligt komplex och oförutsägbar så det är inte lätt men de försöker verkligen. Och jag har haft det väldigt mysigt på skolan. De har suveränt god mat. Det är trivsamt med ungarna och tiden går utan att man hinner grubbla så mycket, man måste ju spela tre i rad och kalaha tusen gånger dessutom så man hinner inte. Och S leker och har det bra. Så det kommer att lösa sig.
Men jag är trööött - all denna lek och frisk luft och inte en espresso så långt ögat når...
Vintertid?
Klockan är 20:45 och H tar på sig skridskorna. I sängen. Ute var det minst 20 grader idag. Undrar om han kanske missade det.
S kunde cykla idag! Bara så där! Förra året vägrade hon att ens försöka.
Vi har haft picknick i Eriksdalslunden. Det var underbart.
För övrigt har jag fått Nogger-cravings. Jag älskade Nogger när jag var u...yngre. Och nu är jag fast igen.
OK. NU ska jag gå och lägga mig. Edward Skridsko-feet får sova på golvet.
S kunde cykla idag! Bara så där! Förra året vägrade hon att ens försöka.
Vi har haft picknick i Eriksdalslunden. Det var underbart.
För övrigt har jag fått Nogger-cravings. Jag älskade Nogger när jag var u...yngre. Och nu är jag fast igen.
OK. NU ska jag gå och lägga mig. Edward Skridsko-feet får sova på golvet.
Dokument inifrån (barnens bilder)
Upp med hakan!
Nä nu måste jag ta mig i kragen. Det här är det nya landet, här kan man inte deppa och vara olönsam, sätt fart bara, glöm dina krämpor och bekymmer!
Så jag tänkte att då gör jag väl det då, rycker upp mig alltså. Solen skiner ju och det har varit så deppigt här att folk som läser bloggen får självmordstankar.
I helgen var det lilla stugan igen. Förutom att L sprang omkring och sprutade Radar överallt där jag skulle sitta och slappa och H sprutade vatten överallt där jag skulle ligga och slappa så var det en fin helg.
Så jag tänkte att då gör jag väl det då, rycker upp mig alltså. Solen skiner ju och det har varit så deppigt här att folk som läser bloggen får självmordstankar.
I helgen var det lilla stugan igen. Förutom att L sprang omkring och sprutade Radar överallt där jag skulle sitta och slappa och H sprutade vatten överallt där jag skulle ligga och slappa så var det en fin helg.
Eländes elände
Vi var faktiskt ute igår en sväng, jag och L. Vi var på Svejk, vi tog varsin schnitzel, de var stora som sjutton och min var godast med potatissallad till. Och så öl då. Sen åt vi glass. Ojojoj jag gick upp tre kilo. Men jag tror att om jag fortsätter gå på Svejk varje vecka kommer jag att vara lyckligare.
L och jag hade massor att prata om och han är så gullig och snäll och söt. På natten drömde jag att vi bestämde oss för att ha ett barn till. "Du behöver väl inte bli sån bara för att vi går ut å äter" sa L.
Han sa också att vi pratade ju om viktiga förändringar. Då kan ett barn i drömmen vara symbolen för det. Han är så klok, min man.
Mormor var barnvakt och det är alltid lite dyrt. Hon klagar på barnens uppförande (d.v.s illa) och på att lägenheten är rörig (otrivsam var visst ordet) och i stort sett är det mesta fel. Jag hade gjort middag till henne och barnen, kyckling och sallad och stekt potatis som jag sa inte var så fet som den såg ut men hon brydde sig inte om det där med fett så mycket längre sa hon för hon skulle ändå vara död inom tio år. Ja det är livat som fan att träffa morsan, helt klart.
L och jag hade massor att prata om och han är så gullig och snäll och söt. På natten drömde jag att vi bestämde oss för att ha ett barn till. "Du behöver väl inte bli sån bara för att vi går ut å äter" sa L.
Han sa också att vi pratade ju om viktiga förändringar. Då kan ett barn i drömmen vara symbolen för det. Han är så klok, min man.
Mormor var barnvakt och det är alltid lite dyrt. Hon klagar på barnens uppförande (d.v.s illa) och på att lägenheten är rörig (otrivsam var visst ordet) och i stort sett är det mesta fel. Jag hade gjort middag till henne och barnen, kyckling och sallad och stekt potatis som jag sa inte var så fet som den såg ut men hon brydde sig inte om det där med fett så mycket längre sa hon för hon skulle ändå vara död inom tio år. Ja det är livat som fan att träffa morsan, helt klart.
Problembarn
Först vill jag säga: brorsan, oroa dig inte. Det ordnar sig. Och till Anneli vill jag bara säga: bamsekram på dig!
Och så måste ni läsa Bengt Ohlsson i På Stan idag, jättekul!
Men annars har det ändå varit världsrekord i idioti på sistone. S fick ångestattack i morse och grät i en timme och var nästan otröstlig över att behöva gå i skolan. L tog henne till doktorn igår för att hon har feber vecka efter vecka och doktorn sa att "hon är mobbad" som en förklaring till hennes oro och olika symptom. Jättebra diagnos, men NEJ det är hon inte.
Ingen bryr sig om henne på skolan sa hon i alla fall idag. När jag väl lämnat henne (till en av lärarna som sa att de visst bryr sig om henne) tänkte jag att kuratorn sa ju att de skulle ha ett möte med elevvårdsteamet, det var i februari. Inget har ju hänt så jag går väl och frågar henne då.
När jag satt mig ner hos kuratorn kände jag hur ledsen och arg jag är så jag började gråta. Allt vällde över mig. Det tog flera månader innan skolpersonalen fattade att de skulle ta emot henne på morgonen, nu funkar i alla fall det. Men hur gick det med elevvården? Kuratorn började fråga en massa om vad jag gör (jag är sjukskriven av stress) om vad S säger och hur hon mår men jag sa att nu har det här läsåret redan blivit förstört, vad tänker ni göra?
Men hon malde på om att S och min relation kanske inte är så bra, och hade det hänt nåt under året, hade jag varit dålig? Jag blev ännu argare och sa att det faktiskt inte handlar om det och vad har du för psykologutbildning egentligen, vi har verkligen kämpat, vi har låtit bli att jobba och varit hemma med S, vi har varit hos läkaren X och läkaren Y och pratat med skolan, tagit ledigt och varit med hela dagar på skolan, betalat 800 spänn i timmen för privat psykologhjälp, vad tänker NI göra? Jag fick lite luddiga svar om att prata med biträdande rektor och sammankalla till ett möte och kanske skulle S flyttas till en annan del av skolan, NEJ sa jag, nu vill jag veta, varför har det tagit sån tid? Ja kuratorn medgav då att hon hade lite dåligt samvete, för hon hade ju varit borta och varit sjuk...
Det här som de gör är inte OK. De säger till mig med sina amatörpsykologiska resonemang att jag kanske behöver nån att prata med, att S mår dåligt för att jag gör det, för att jag jobbade på annan ort ett tag, för att jag inte jobbar nu, för att jag är hemma, för att jag är sjuk, för att S är känslig för hur jag mår, för att jag blablabla...
OK jag gråter, OK jag är labil, OK jag borde inte ha skaffat barn, OK jag har inget vettigt jobb, förlåt så jävla mycket för att jag är helt misslyckad, men nu har jag det här barnet och hon mår inte bra, vad tänker ni göra? Och förresten NEJNEJNEJ jag är inte misslyckad, det ska INTE SPELA NÅN ROLL - om jag jobbar natt eller inte alls, ligger på psyket, sitter i rullstol, är ensamstående eller gift, DET ÄR INTE MITT FEL!
DET ÄR INTE VÅRT FEL när systemet är fel!
Om kuratorn är sjuk ska väl nån annan ta över. Men frågan är ju vem som tar nåt ansvar över huvud taget. Biträdande rektor hade sagt till en av föräldrarna när hon ringde för att höra om det var normalt att ha 28 barn i förskoleklassen att "det inte är nån annan som klagat".
Nå där satt jag i alla fall hos den där kossan till kurator och kände förakt och total uppgivenhet. Till på köpet försökte hon omfamna mig och bad mig ta det lugnt när jag gick. Jag ville bara sparka in hennes fula fejs.
Vi i Sverige får veta att vi har det SÅ BRA. Det är världens bästa land för barn och kvinnor, säger en del. Jaja, visst. Vi svälter inte, dör inte i barnsängsfeber, har rent vatten i kranen, dukar inte under av diarré. Men när det är illa på nåt annat plan - då tar ingen ansvar. Då mumlas det och hänvisas och skyfflas undan. Då är allt mammas fel. Eller nån annans, bara inte just här.
När jag gråtit i telefon till L och till Malin Alfvén (800 kronor) mötte jag Loppan och Bente på promenad vid Årstaviken. Jag grät och skrek fortfarande. Och Bente sa att när hon var barn och började skolan kände hon sig så utsatt. Hon ville bara sitta under sin bänk. Och då sa lärarna, du är för känslig, Bente, du får inte sitta där. Så hon kände sig tvungen att sluta vara FÖR känslig och blev okänslig istället: slogs, kastade kardborrar i andras hår och annat mobbaraktigt.
Det är verkligen lysande.
Och så måste ni läsa Bengt Ohlsson i På Stan idag, jättekul!
Men annars har det ändå varit världsrekord i idioti på sistone. S fick ångestattack i morse och grät i en timme och var nästan otröstlig över att behöva gå i skolan. L tog henne till doktorn igår för att hon har feber vecka efter vecka och doktorn sa att "hon är mobbad" som en förklaring till hennes oro och olika symptom. Jättebra diagnos, men NEJ det är hon inte.
Ingen bryr sig om henne på skolan sa hon i alla fall idag. När jag väl lämnat henne (till en av lärarna som sa att de visst bryr sig om henne) tänkte jag att kuratorn sa ju att de skulle ha ett möte med elevvårdsteamet, det var i februari. Inget har ju hänt så jag går väl och frågar henne då.
När jag satt mig ner hos kuratorn kände jag hur ledsen och arg jag är så jag började gråta. Allt vällde över mig. Det tog flera månader innan skolpersonalen fattade att de skulle ta emot henne på morgonen, nu funkar i alla fall det. Men hur gick det med elevvården? Kuratorn började fråga en massa om vad jag gör (jag är sjukskriven av stress) om vad S säger och hur hon mår men jag sa att nu har det här läsåret redan blivit förstört, vad tänker ni göra?
Men hon malde på om att S och min relation kanske inte är så bra, och hade det hänt nåt under året, hade jag varit dålig? Jag blev ännu argare och sa att det faktiskt inte handlar om det och vad har du för psykologutbildning egentligen, vi har verkligen kämpat, vi har låtit bli att jobba och varit hemma med S, vi har varit hos läkaren X och läkaren Y och pratat med skolan, tagit ledigt och varit med hela dagar på skolan, betalat 800 spänn i timmen för privat psykologhjälp, vad tänker NI göra? Jag fick lite luddiga svar om att prata med biträdande rektor och sammankalla till ett möte och kanske skulle S flyttas till en annan del av skolan, NEJ sa jag, nu vill jag veta, varför har det tagit sån tid? Ja kuratorn medgav då att hon hade lite dåligt samvete, för hon hade ju varit borta och varit sjuk...
Det här som de gör är inte OK. De säger till mig med sina amatörpsykologiska resonemang att jag kanske behöver nån att prata med, att S mår dåligt för att jag gör det, för att jag jobbade på annan ort ett tag, för att jag inte jobbar nu, för att jag är hemma, för att jag är sjuk, för att S är känslig för hur jag mår, för att jag blablabla...
OK jag gråter, OK jag är labil, OK jag borde inte ha skaffat barn, OK jag har inget vettigt jobb, förlåt så jävla mycket för att jag är helt misslyckad, men nu har jag det här barnet och hon mår inte bra, vad tänker ni göra? Och förresten NEJNEJNEJ jag är inte misslyckad, det ska INTE SPELA NÅN ROLL - om jag jobbar natt eller inte alls, ligger på psyket, sitter i rullstol, är ensamstående eller gift, DET ÄR INTE MITT FEL!
DET ÄR INTE VÅRT FEL när systemet är fel!
Om kuratorn är sjuk ska väl nån annan ta över. Men frågan är ju vem som tar nåt ansvar över huvud taget. Biträdande rektor hade sagt till en av föräldrarna när hon ringde för att höra om det var normalt att ha 28 barn i förskoleklassen att "det inte är nån annan som klagat".
Nå där satt jag i alla fall hos den där kossan till kurator och kände förakt och total uppgivenhet. Till på köpet försökte hon omfamna mig och bad mig ta det lugnt när jag gick. Jag ville bara sparka in hennes fula fejs.
Vi i Sverige får veta att vi har det SÅ BRA. Det är världens bästa land för barn och kvinnor, säger en del. Jaja, visst. Vi svälter inte, dör inte i barnsängsfeber, har rent vatten i kranen, dukar inte under av diarré. Men när det är illa på nåt annat plan - då tar ingen ansvar. Då mumlas det och hänvisas och skyfflas undan. Då är allt mammas fel. Eller nån annans, bara inte just här.
När jag gråtit i telefon till L och till Malin Alfvén (800 kronor) mötte jag Loppan och Bente på promenad vid Årstaviken. Jag grät och skrek fortfarande. Och Bente sa att när hon var barn och började skolan kände hon sig så utsatt. Hon ville bara sitta under sin bänk. Och då sa lärarna, du är för känslig, Bente, du får inte sitta där. Så hon kände sig tvungen att sluta vara FÖR känslig och blev okänslig istället: slogs, kastade kardborrar i andras hår och annat mobbaraktigt.
Det är verkligen lysande.
Rubrikproblem
Nu vet jag inte ens vad jag ska skriva för det bara mal i huvudet. Mal, mal. Jag vaknar på nätterna, lättstörd som fan, fast vissa skulle säga att det är helt normalt att vakna av att en sexåring knackar en i huvudet. Kom in svarar jag och där inne sitter hon, i mitt huvud, som en oroshärd, som ett ansvar, som en tyngd som jag älskar så enormt mycket även om det inte är tyngden jag älskar.
Jag ser henne omfamna mig i en spegel, hon är så lik mig men ändå inte och allt hennes magonda och hennes oro, ska hon behöva bära det i fyrtio år hon också? Alltid ett steg fram och ett steg tillbaka, först är allt kass, sen blir det lite bra, så njuter man plötsligt av livet och solen skiner och det finns inte ett bekymmer i världen, allt kastas överbord, här behövs inga terapier och mediciner och uppgörelser, livet är en njutarplats i solen, tills en skugga faller över ens parkbänk och allt blir fel beslut, evighetssömn, tårar och mörker.
Jag älskar mig själv och livet för mycket för att inte vilja ge goda och fina i det en chans, tusen chanser, min kamp handlar om livets skuggsida och det obönhörliga slut som väntar, är min ångest en kamp mot det absoluta, den kamp som bara kan förloras? Jag är rädd för att straffas för att jag är förmäten och vill ha mer än jag får.
Det är lätt att tro att depression handlar om att inte stå ut med det mörka. De jag känner som är som jag verkar älska livet mer än andra, vill ha mer av det, vill andas friska vindar och verkligen LEVA när de gör det men fastnar i socialtanters, syokonsulenters, lärares, föräldrars, chefers, politikers begränsningar. Min insikt om det gör mig omöjlig som mamma, en mamma som säger vi skiter i vad de säger, vi sticker. Vad är det för fel på flykten?
Alla ens viljor och val ifrågasätts och stämplas.
Hjälp mig i stället att bli en god medborgare som lånar pengar och hyr mitt hus av en bank, som kör min bil till köpcentret och tillber rabattkupongerna, som köper en ny tv fast den gamla inte är slut, som tvingar mig och mina barn till begränsning, som vänder ryggen till de svaga, som väljer att leva i vinterskuggans dal halva min tid utan att knota, hjälp mig att med ett leende på läpparna säga att det är så sköönt med årstidsväxlingarna och Friskis och Svettis...
Du har gjort dina val. Tro inte att jag föraktar dem. Vi är alla anpassade.
Äggula
och socker och konjak mums - äggtoddy! Påsken är bästa mathelgen tycker jag.
På långfredagen åkte H och jag tåg till Norrköping. S och L åkte kvällen innan och hade räsermys i stugan. Jag hade ju sett fram emot en stilla hemmakväll i soffan med en bra film men H var ju så pigg. Det slutade med att han hällde mjölk i sängen halv elva och fick skäll. Då somnade han. OK, vi tog i alla fall X2000 på fredagen. Jag blev åksjuk av att gå till bistron och bre mackor åt H men annars var det en bra resa. Väl framme i stugan sov jag i två timmar! Underbart!
På påskafton tog jag och S en promenad, hon släpade mig upp för branter och nerför vattenfall, hon har alltid världens energi när hon är ute i ntauren. Vi hittade istappar under en mossig sten och kollade in utsikten från hennes koja. När hon hoppat på stenar i bäcken och trampat ner ena foten i lera och iskallt vatten gick vi hem och åt sill, ägg, gravlax och räkor. Sen kom påskharen och la ägg i trädgården och efter det var vi hos barnens farmor och farfar. H ska bara spela "gubben" när han är där, d.v.s. Supermario och sitter och ropar på farfar hela tiden. Det gör nog farfar glad tror jag.
På påskdagen var vi hos Steffe och Helena en stund i Örkällan nära Söderköping Barnen lekte och vi satt på deras terass i solen. "Finns det nån bättre vy än den här" sa Steffe och det är nog svårt att tänka sig: utsikt över åkrar och fält och röda hus, Göta kanal som ett glittrande band och islandshästar på ängarna. Vi hälsar på dem rätt ofta och landskapets skiftningar är som en tavla jag aldrig tröttnar på. Men Steffe säger att jag inte skulle klara att bo så, "det finns ju inte en teater på flera mil". Fast jag vet inte, det är nog inte bristen på teatrar som är problemet...
På väg hem hämtade vi R och till kvällen gjorde vi rosmarin- och vitlökskryddad lammstek med ugnspotatis och sallad, S gjorde en jättesmaskig tzatsiki. Pernilla och Janos kom och käkade. Mysigt.
Gaaah!
Jag måste, måste, MÅSTE sluta göra tre saker på en gång typ laga mat, kolla nätet och passa H när han går på pottan eftersom maten brändes vid, jag fastnade i nätet och måste logga om och H började hoppa omkring på pottan och det slutade ju givetvis...tio spänn till den som kan svara rätt.
Annars är jag helt besatt av bloggandet. Kan inte låta bli. Måste surfa jäättemycket hela tiden. Om jag kunde skulle
jag bara sitta vid datorn hela tiden. Beroende? Det är nog tur att jag ska åka till landet i morgon och vila lite.
Annars är jag helt besatt av bloggandet. Kan inte låta bli. Måste surfa jäättemycket hela tiden. Om jag kunde skulle
jag bara sitta vid datorn hela tiden. Beroende? Det är nog tur att jag ska åka till landet i morgon och vila lite.
Bärs
Först, tack för alla uppmuntrande tillrop efter mitt senaste inlägg!
Igår hade jag en trevlig eftermiddag och kväll. Tog en promenad med Pia och hennes lilla bebis. Det var härligt blåsigt vid Årstaviken. Sen hämtade jag barnen och vi var ute och cyklade och lekte tills vi skulle på skolans cabaré. Den innehöll som vanligt hundra tjejer som mimade till låtar om killar.
På kvällen var jag med Anna E och Loppan på Soldaten Svejk. Vi drack först en halvmörk Bakalar (jag) och en ofiltrerad Bernard. Sen var jag hungrig och frågade Matte bakom bardisken om de hade den panerade osten jag alltid brukade svulla i mig förr. "Ska kolla i menyn" sa han med ett pillemariskt flin. "Javisst, som om ni hade ändrat menyn de senaste tjugo åren" flinade jag och Anna och han sa att det hade de visst gjort - nån gång...
Sen tog jag en ofiltrerad Kvasnicak. Tur att vi satt vid baren så man kunde peka på pumparna för min tjeckiska är inte vad den aldrig har varit.
Den panerade osten med stekt potatis och remouladsås satt som 3000 kalorier ska sitta. Det var mycket trevligt alltihop och att cykla hem genom SoFo en vårkväll är ju...ljuvligt.
Igår hade jag en trevlig eftermiddag och kväll. Tog en promenad med Pia och hennes lilla bebis. Det var härligt blåsigt vid Årstaviken. Sen hämtade jag barnen och vi var ute och cyklade och lekte tills vi skulle på skolans cabaré. Den innehöll som vanligt hundra tjejer som mimade till låtar om killar.
På kvällen var jag med Anna E och Loppan på Soldaten Svejk. Vi drack först en halvmörk Bakalar (jag) och en ofiltrerad Bernard. Sen var jag hungrig och frågade Matte bakom bardisken om de hade den panerade osten jag alltid brukade svulla i mig förr. "Ska kolla i menyn" sa han med ett pillemariskt flin. "Javisst, som om ni hade ändrat menyn de senaste tjugo åren" flinade jag och Anna och han sa att det hade de visst gjort - nån gång...
Sen tog jag en ofiltrerad Kvasnicak. Tur att vi satt vid baren så man kunde peka på pumparna för min tjeckiska är inte vad den aldrig har varit.
Den panerade osten med stekt potatis och remouladsås satt som 3000 kalorier ska sitta. Det var mycket trevligt alltihop och att cykla hem genom SoFo en vårkväll är ju...ljuvligt.
Sex
hade jag inte alls tänkt skriva om. Men om man ska bli läst är det en lockande rubrik som fastnar i sökningar.
Susanna Popova skrev i SvD igår att bloggandet bara är nåt slags offentligt dagboksskrivande som inte angår någon utom bloggaren själv och några få andra men det får inte jag ihop med att allt fler anställda journalister blir ålagda att blogga, att allt fler nyheter dyker upp via bloggar (kolla bara SvD:s tennisexpert som rapporterar från pk:n med Wilander på bloggen idag) och att människans behov av kommunikation med andra är omättligt.
Jag hade tänkt länka till Popovas kolumn igår men hittar den inte, och kanske lika bra det för hon förtjänar inte den uppmärksamhet hon får tycker jag. Grunda och taffligt skrivna analyser är hennes grej och jag fattar inte varför hon får ta upp plats i tidningen med dem. Läs hellre Jenny Nordbergs rapporter från USA!
OK. Igår var jag hos doktorn. Han hade inte hunnit äta lunch och nu hade han en kvart för mig. Men han ägnade den faktiskt åt mig och inte åt febrilt knattrande på datorn som de flesta läkare nu för tiden. Jag kände mig som Pippi Långstrump när jag rabblade upp mina symptom "å ögona faller totalt ihop när jag sover"
Han kom fram till att jag troligen har karpaltunnelsyndrom. Kanske sköldkörtelrubbning. Kanske bara deprimerad.
Suck. Ja nåt fel är det ju eftersom jag inte orkar nånting just nu.
S grät redan kvart i nio när jag skulle lämna henne på skolan idag. Vi kom dit tjugo över och gråten upphörde inte på hela tiden.
Susanna Popova skrev i SvD igår att bloggandet bara är nåt slags offentligt dagboksskrivande som inte angår någon utom bloggaren själv och några få andra men det får inte jag ihop med att allt fler anställda journalister blir ålagda att blogga, att allt fler nyheter dyker upp via bloggar (kolla bara SvD:s tennisexpert som rapporterar från pk:n med Wilander på bloggen idag) och att människans behov av kommunikation med andra är omättligt.
Jag hade tänkt länka till Popovas kolumn igår men hittar den inte, och kanske lika bra det för hon förtjänar inte den uppmärksamhet hon får tycker jag. Grunda och taffligt skrivna analyser är hennes grej och jag fattar inte varför hon får ta upp plats i tidningen med dem. Läs hellre Jenny Nordbergs rapporter från USA!
OK. Igår var jag hos doktorn. Han hade inte hunnit äta lunch och nu hade han en kvart för mig. Men han ägnade den faktiskt åt mig och inte åt febrilt knattrande på datorn som de flesta läkare nu för tiden. Jag kände mig som Pippi Långstrump när jag rabblade upp mina symptom "å ögona faller totalt ihop när jag sover"
Han kom fram till att jag troligen har karpaltunnelsyndrom. Kanske sköldkörtelrubbning. Kanske bara deprimerad.
Suck. Ja nåt fel är det ju eftersom jag inte orkar nånting just nu.
S grät redan kvart i nio när jag skulle lämna henne på skolan idag. Vi kom dit tjugo över och gråten upphörde inte på hela tiden.
Vad kostar ett sms?
Jag har faktiskt inte nån koll på det. Men dyrt blir det säkert eftersom jag vill vara artig. Till och med mot min man fast den som läser den här bloggen knappt kan tro det. Hur som helst, jag skickade ett mess till honom om att göra mig en tjänst, han svarar att han ska fixa det, då vill ju jag säga tack men det kostar ju typ 4 kronor till. Då blir det dyrt. Men visst ska man väl ha lite stil och hyfs även via sms? Så det fick bli ett tack.
Annars är det ju rätt skönt med sms och mejl och allt sånt. Det finns faktiskt fler än man tror som har telefonskräck. Jag har inte det men det är faktiskt väldigt vanligt.
S har en ny tand på g och lite feber, så hon var hemma idag. På sistone har det annars gått lite bättre med skolan men hon gillar den inte. Hon gråter fortfarande när jag lämnar henne. Hon ifrågasätter alltihop och jag förstår henne (tyvärr).
H och jag var på Skansen häromdagen tillsammans med Loppan och hennes minsta. Det var fantastiskt mysigt. H kommer liksom lite i skymundan ibland så det var skönt att vara lite med honom på egen hand. Han är så cool.
Hur mår då jag? Läser man bloggen verkar jag ju inte må så värstens. Nej det gör jag faktiskt inte. Jag har ont överallt och är otroligt lättstressad. Sover dåligt, har yrsel och glömmer saker. Förra veckan fick jag totalt stressbryt över att det är SÅ mycket som måste fixas och jag hinner inte med! Jag är ständigt förbannad - på mina barn som tjatar mig blå, på arbetslivet, på orättvisor, på bostadsmarknaden som gör en totalt fastlåst om man inte har pengar. Jag är en vagabond, jag vill sticka iväg och testa livet nån annanstans men det är så svårt att få jobb och boende att man inte törs för man riskerar att inte ha nåt att komma tillbaka till.
Nä fan, man skulle vara Carl Bildt. Berest, beläst, belevad. Obekymrad. Med tjockt skinn.
Annars är det ju rätt skönt med sms och mejl och allt sånt. Det finns faktiskt fler än man tror som har telefonskräck. Jag har inte det men det är faktiskt väldigt vanligt.
S har en ny tand på g och lite feber, så hon var hemma idag. På sistone har det annars gått lite bättre med skolan men hon gillar den inte. Hon gråter fortfarande när jag lämnar henne. Hon ifrågasätter alltihop och jag förstår henne (tyvärr).
H och jag var på Skansen häromdagen tillsammans med Loppan och hennes minsta. Det var fantastiskt mysigt. H kommer liksom lite i skymundan ibland så det var skönt att vara lite med honom på egen hand. Han är så cool.
Hur mår då jag? Läser man bloggen verkar jag ju inte må så värstens. Nej det gör jag faktiskt inte. Jag har ont överallt och är otroligt lättstressad. Sover dåligt, har yrsel och glömmer saker. Förra veckan fick jag totalt stressbryt över att det är SÅ mycket som måste fixas och jag hinner inte med! Jag är ständigt förbannad - på mina barn som tjatar mig blå, på arbetslivet, på orättvisor, på bostadsmarknaden som gör en totalt fastlåst om man inte har pengar. Jag är en vagabond, jag vill sticka iväg och testa livet nån annanstans men det är så svårt att få jobb och boende att man inte törs för man riskerar att inte ha nåt att komma tillbaka till.
Nä fan, man skulle vara Carl Bildt. Berest, beläst, belevad. Obekymrad. Med tjockt skinn.
Radiokärlek
Nu ere SR Metropol som gäller - eller? Bra musik.
Men det går inte att göra samma genombrott som när Stockholmspuls och Sommarpuls kom eller för den delen Metropol - det fanns ingen annan som gjorde samma sak som dom då. Nu är det så mycket som redan är gjort. Lite reklamradio låter det tyvärr. Men jag tycker ändå att det är kul när det händer nåt nytt. Vi ger dom en chans tycker jag som annars mest älskar P1...och radio överhuvudtaget.
Men det går inte att göra samma genombrott som när Stockholmspuls och Sommarpuls kom eller för den delen Metropol - det fanns ingen annan som gjorde samma sak som dom då. Nu är det så mycket som redan är gjort. Lite reklamradio låter det tyvärr. Men jag tycker ändå att det är kul när det händer nåt nytt. Vi ger dom en chans tycker jag som annars mest älskar P1...och radio överhuvudtaget.
Ordförande Mao
Hade inte tänkt skriva om Göran Persson-dokumentären - som jag inte ens sett!! - men jag kan inte låta bli för på vissa håll har man hört folk säga "men så där är han ju, det har man ju alltid vetat" och det känns ju jättekonstigt. Det finns en verklighet och en "medieverklighet", tidningar, tv, radio, som inte berättar allt. Samtidigt bloggas det och skvallras och pratas överallt och vissa vet precis hur saker går till, vilka som förhandlar med vilka, vilka som varit fulla på krogen, vilka som är mobbare och vilka som är offer. Det kanske blir nyhetsjournalistikens död - att man inte får veta vilken version som är sann.
Monteringsanvisning
"Tryck fingret genom bladets öppning och tryck upp adapterns hake eller använd nageln för att öppna haken (se OPEN).
För bladet över kroken genom öppningen under haken och tryck tillbaka bladet under kroken.
Tryck ner haken tills den låser bladet.
Bladet är monterat och klart på några sekunder."
Jo tjena.
Till slut gick jag tillbaka in på macken och drämde torkarbladet i disken. "Några sekunder, va fan..!" Killen sa att jag hade inte öppnat haken men det hade jag visst det. Han fick faktiskt mecka i typ 35 sekunder för att få dit det där j-a torkarbladet.
Sen åkte vi till Aspuddsparken och åt glass.
För bladet över kroken genom öppningen under haken och tryck tillbaka bladet under kroken.
Tryck ner haken tills den låser bladet.
Bladet är monterat och klart på några sekunder."
Jo tjena.
Till slut gick jag tillbaka in på macken och drämde torkarbladet i disken. "Några sekunder, va fan..!" Killen sa att jag hade inte öppnat haken men det hade jag visst det. Han fick faktiskt mecka i typ 35 sekunder för att få dit det där j-a torkarbladet.
Sen åkte vi till Aspuddsparken och åt glass.
Sol, sol, sol...å cyklar å ungar å tjat.
Väckt tio i sju av H. Visserligen väckt en gång tidigare av att S finkänsligt knackade mig i skallen för att jag skulle maka åt mig i sängen. H har ett ben över min hals. L ligger och svajar på sin kant. Härligt med familjemys...
Efter att ha tjatat tio gånger om att de ska sluta käka choklad, stänga av tv:n och äta frukost istället och klä på sig får vi till slut ihop familjen för att gå ut. Cykeltvätt på programmet. Jag har givetvis punka. Loppan och Lars och barnen kommer och hänger på gården. Loppan är fortfarande sur eftersom de glömde att betala räkningarna i tid och hon fick tillbringa sin lördagkväll efter att ha gjort högskoleprovet med att sitta framför datorn och göra bankärenden. Barnen vimsar i vägen precis hela tiden och smutsar ner sig och stör när jag försöker tvätta hojen. Men åh vad skönt det är i solen! Tills barnen får totalt blodsockerbryt precis när L givit sig iväg för att köpa däck och slang till mig. In och snabbt rodda ihop käk. Gårdagens lyxiga kycklingsalladrester duger åt mig men barnen vill ha Riktig mat. Fan vad stressande det är att ha familj! Till slut blir det pulvermos och fisk.
Men nu har S gått ut med granntjejen och L fixar hojen medan H spelar dataspel och jag kan djupandas lite...tills det är dags för nästa projekt. Torkarblad till bilen. Kanske ska skicka barnen till nån mack så jag kan vila lite?
Efter att ha tjatat tio gånger om att de ska sluta käka choklad, stänga av tv:n och äta frukost istället och klä på sig får vi till slut ihop familjen för att gå ut. Cykeltvätt på programmet. Jag har givetvis punka. Loppan och Lars och barnen kommer och hänger på gården. Loppan är fortfarande sur eftersom de glömde att betala räkningarna i tid och hon fick tillbringa sin lördagkväll efter att ha gjort högskoleprovet med att sitta framför datorn och göra bankärenden. Barnen vimsar i vägen precis hela tiden och smutsar ner sig och stör när jag försöker tvätta hojen. Men åh vad skönt det är i solen! Tills barnen får totalt blodsockerbryt precis när L givit sig iväg för att köpa däck och slang till mig. In och snabbt rodda ihop käk. Gårdagens lyxiga kycklingsalladrester duger åt mig men barnen vill ha Riktig mat. Fan vad stressande det är att ha familj! Till slut blir det pulvermos och fisk.
Men nu har S gått ut med granntjejen och L fixar hojen medan H spelar dataspel och jag kan djupandas lite...tills det är dags för nästa projekt. Torkarblad till bilen. Kanske ska skicka barnen till nån mack så jag kan vila lite?
