frujonsson

Jag hittar inte kameran. Jag hittar inte mitt silverarmband. Vilket är värst? Silverarmbandet känns tristast. Kameran finns ju nånstans. Men det tråkiga med att den är borta just nu är att jag inte kan lägga in bilderna H tog av våra marsvin Dora och Elvira! Han tog en bild av dem i pappkartongen de kom hem i för några veckor sen. Ursöta men totalneurotiska. Inga lugnande djur precis.

Jag har varit med S på skolan i två dagar. Efter att ha mått så USELT så hände plötsligt nåt. Jag var hos doktorn i måndags, jag kanske har karpaltunnelsyndrom eller diskbråck i nacken men doktorn sa att det får man leva med, vilket det än är. Jag blev ännu deppigare. Men sen tänkte jag - va fan, det här är ju ett skämt. S hatar skolan, jag har kroniska besvär och är arbetslös, farmor är dödssjuk...livet kan visserligen bli värre (jag har så livlig fantasi så jag kan föreställa mig minst tre hemska saker till) men det lättaste är kanske att bara strunta i att det är så jävligt. Vad är alternativet? Ett stort lugn kom över mig. Jättemärkligt.

Så jag gav mig fan på att S ska till skolan. Jag pratade med hennes lärare och nu känns det som om vi förstår varandra och framförallt att de förstår S. Hon är så otroligt komplex och oförutsägbar så det är inte lätt men de försöker verkligen. Och jag har haft det väldigt mysigt på skolan. De har suveränt god mat. Det är trivsamt med ungarna och tiden går utan att man hinner grubbla så mycket, man måste ju spela tre i rad och kalaha tusen gånger dessutom så man hinner inte. Och S leker och har det bra. Så det kommer att lösa sig.

Men jag är trööött - all denna lek och frisk luft och inte en espresso så långt ögat når...