Problembarn

Först vill jag säga: brorsan, oroa dig inte. Det ordnar sig. Och till Anneli vill jag bara säga: bamsekram på dig!

Och så måste ni läsa Bengt Ohlsson i På Stan idag, jättekul!

Men annars har det ändå varit världsrekord i idioti på sistone. S fick ångestattack i morse och grät i en timme och var nästan otröstlig över att behöva gå i skolan. L tog henne till doktorn igår för att hon har feber vecka efter vecka och doktorn sa att "hon är mobbad" som en förklaring till hennes oro och olika symptom. Jättebra diagnos, men NEJ det är hon inte.

Ingen bryr sig om henne på skolan sa hon i alla fall idag. När jag väl lämnat henne (till en av lärarna som sa att de visst bryr sig om henne) tänkte jag att kuratorn sa ju att de skulle ha ett möte med elevvårdsteamet, det var i februari. Inget har ju hänt så jag går väl och frågar henne då.
När jag satt mig ner hos kuratorn kände jag hur ledsen och arg jag är så jag började gråta. Allt vällde över mig. Det tog flera månader innan skolpersonalen fattade att de skulle ta emot henne på morgonen, nu funkar i alla fall det. Men hur gick det med elevvården? Kuratorn började fråga en massa om vad jag gör (jag är sjukskriven av stress) om vad S säger och hur hon mår men jag sa att nu har det här läsåret redan blivit förstört, vad tänker ni göra?
Men hon malde på om att S och min relation kanske inte är så bra, och hade det hänt nåt under året, hade jag varit dålig? Jag blev ännu argare och sa att det faktiskt inte handlar om det och vad har du för psykologutbildning egentligen, vi har verkligen kämpat, vi har låtit bli att jobba och varit hemma med S, vi har varit hos läkaren X och läkaren Y och pratat med skolan, tagit ledigt och varit med hela dagar på skolan, betalat 800 spänn i timmen för privat psykologhjälp, vad tänker NI göra? Jag fick lite luddiga svar om att prata med biträdande rektor och sammankalla till ett möte och kanske skulle S flyttas till en annan del av skolan, NEJ sa jag, nu vill jag veta, varför har det tagit sån tid? Ja kuratorn medgav då att hon hade lite dåligt samvete, för hon hade ju varit borta och varit sjuk...

Det här som de gör är inte OK. De säger till mig med sina amatörpsykologiska resonemang att jag kanske behöver nån att prata med, att S mår dåligt för att jag gör det, för att jag jobbade på annan ort ett tag, för att jag inte jobbar nu, för att jag är hemma, för att jag är sjuk, för att S är känslig för hur jag mår, för att jag blablabla...

OK jag gråter, OK jag är labil, OK jag borde inte ha skaffat barn, OK jag har inget vettigt jobb, förlåt så jävla mycket för att jag är helt misslyckad, men nu har jag det här barnet och hon mår inte bra, vad tänker ni göra? Och förresten NEJNEJNEJ jag är inte misslyckad, det ska INTE SPELA NÅN ROLL - om jag jobbar natt eller inte alls, ligger på psyket, sitter i rullstol, är ensamstående eller gift, DET ÄR INTE MITT FEL!
DET ÄR INTE VÅRT FEL när systemet är fel!

Om kuratorn är sjuk ska väl nån annan ta över. Men frågan är ju vem som tar nåt ansvar över huvud taget. Biträdande rektor hade sagt till en av föräldrarna när hon ringde för att höra om det var normalt att ha 28 barn i förskoleklassen att "det inte är nån annan som klagat".

Nå där satt jag i alla fall hos den där kossan till kurator och kände förakt och total uppgivenhet. Till på köpet försökte hon omfamna mig och bad mig ta det lugnt när jag gick. Jag ville bara sparka in hennes fula fejs.

Vi i Sverige får veta att vi har det SÅ BRA. Det är världens bästa land för barn och kvinnor, säger en del. Jaja, visst. Vi svälter inte, dör inte i barnsängsfeber, har rent vatten i kranen, dukar inte under av diarré. Men när det är illa på nåt annat plan - då tar ingen ansvar. Då mumlas det och hänvisas och skyfflas undan. Då är allt mammas fel. Eller nån annans, bara inte just här.

När jag gråtit i telefon till L och till Malin Alfvén (800 kronor) mötte jag Loppan och Bente på promenad vid Årstaviken. Jag grät och skrek fortfarande. Och Bente sa att när hon var barn och började skolan kände hon sig så utsatt. Hon ville bara sitta under sin bänk. Och då sa lärarna, du är för känslig, Bente, du får inte sitta där. Så hon kände sig tvungen att sluta vara FÖR känslig och blev okänslig istället: slogs, kastade kardborrar i andras hår och annat mobbaraktigt.
Det är verkligen lysande.

Kommentarer
Postat av: Junitjej

Jag förstår att det känns jobbigt!

2007-04-12 @ 12:36:58
URL: http://junitjej.blogg.se
Postat av: Pillerill

F-n vad jobbigt! Det finns nog inget som sliter så i hjärtat som när ens barn mår dåligt! Nu tror jag inte alls att det är ditt fel men det har egentligen inte så j-a stor betydelse vems felet är, vad f-n spelar det för roll?! Hjälp det stackars barnet istället!! Det finns ju en anledning till att vi har skolkuratorer och om det inte fungerar så kan de väl lika gärna få sparken! Det är ta mej tusan skandal att det ska behöva gå så lång tid innan ett barn som mår dåligt får hjälp! Är det konstigt om det ser ut som det gör i samhället?! Jag lider verkligen med er. Men du, S ser i alla fall ut att må bra när hon är på landet. Visst är det myror i kroppen men säg det barn som inte har det! Sköt om er!!

2007-04-16 @ 15:55:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0