frujonsson

Nu vet jag inte ens vad jag ska skriva för det bara mal i huvudet. Mal, mal. Jag vaknar på nätterna, lättstörd som fan, fast vissa skulle säga att det är helt normalt att vakna av att en sexåring knackar en i huvudet. Kom in svarar jag och där inne sitter hon, i mitt huvud, som en oroshärd, som ett ansvar, som en tyngd som jag älskar så enormt mycket även om det inte är tyngden jag älskar.

Jag ser henne omfamna mig i en spegel, hon är så lik mig men ändå inte och allt hennes magonda och hennes oro, ska hon behöva bära det i fyrtio år hon också? Alltid ett steg fram och ett steg tillbaka, först är allt kass, sen blir det lite bra, så njuter man plötsligt av livet och solen skiner och det finns inte ett bekymmer i världen, allt kastas överbord,  här behövs inga terapier och mediciner och uppgörelser, livet är en njutarplats i solen, tills en skugga faller över ens parkbänk och allt blir fel beslut, evighetssömn, tårar och mörker.

Jag älskar mig själv och livet för mycket för att inte vilja ge goda och fina i det en chans, tusen chanser, min kamp handlar om livets skuggsida och det obönhörliga slut som väntar, är min ångest en kamp mot det absoluta, den kamp som bara kan förloras? Jag är rädd för att straffas för att jag är förmäten och vill ha mer än jag får.

Det är lätt att tro att depression handlar om att inte stå ut med det mörka. De jag känner som är som jag verkar älska livet mer än andra, vill ha mer av det, vill andas friska vindar och verkligen LEVA när de gör det men fastnar i socialtanters, syokonsulenters, lärares, föräldrars, chefers, politikers begränsningar. Min insikt om det gör mig omöjlig som mamma, en mamma som säger vi skiter i vad de säger, vi sticker. Vad är det för fel på flykten?
Alla ens viljor och val ifrågasätts och stämplas.

Hjälp mig i stället att bli en god medborgare som lånar pengar och hyr mitt hus av en bank, som kör min bil till köpcentret och tillber rabattkupongerna, som köper en ny tv fast den gamla inte är slut, som tvingar mig och mina barn till begränsning, som vänder ryggen till de svaga, som väljer att leva i vinterskuggans dal halva min tid utan att knota, hjälp mig att med ett leende på läpparna säga att det är så sköönt med årstidsväxlingarna och Friskis och Svettis...

Du har gjort dina val. Tro inte att jag föraktar dem. Vi är alla anpassade.