frujonsson

Den här gången kräktes H bara lite i mitt ansikte. Sen kräktes han i soffan och lite överallt. Då var det synd om honom. Sen blev L sjuk. ONT i magen som f-n. Så då var det synd om honom.
Jag har inte blivit sjuk än, peppar, peppar. Enligt olika källor är just peppar bra mot magsjuka. Jag sa det till L innan han trillade dit: "rödvin och vitpeppar ska vara bra i förebyggande syfte" . Han sa: "va bra, då tar jag det till middag." Men det hjälpte tyvärr inte.
Rödvin är kanske inte så bra för en känslig mage men vad jag vet så har de som dricker rödvin till maten större chans att klara en eventuell matförgiftning. Då ska man kanske dricka det när man är i Egypten. För det sägs ju att folk börjar spy så fort de stiger av planet där. Men jag klarade mig där också. Otroligt. Barnen drack poolvatten och åt sedlar men klarade sig de med. Ibland har man bara tur.
Men åter till H:s sjukdom och en riktigt fin äckelepisod. Jag satt med honom i knät och åt frukost. Han var naken som vanligt. Helt plötsligt kände jag nåt konstigt lite varmt längs benet. "Oj jag tror han bajsade på mitt ben" sa jag till S som satt mittemot och mumsade smörgås. "Jaså" sa hon som inte störs så lätt av såna triviala händelser. Men jag såg inget när jag tittade efter så det var väl inbillning tänkte jag. Men sen när jag reste mig - urk - så var morgonrockens nedre del helt nedkletad av löst bajssssss....

Näe nu orkar jag inte hålla humöret uppe mer. Mimmi frågade hur det är med S och förra veckan kände jag mig full av tillit, jag hade varit hos Malin Alfvén som är världens mest positiva familjepsykolog och hon tyckte att allt vi gjort för S är helt rätt och tror verkligen att det kommer att bli bättre.
Men S gråter varje gång jag lämnar henne och hon står och vinkar innanför fönstret och det är helt hjärtslitande. Hon förstår faktiskt inte varför hon ska vara på 6-års. Det är inget kul säger hon och hon trodde att hon skulle få lära sig saker men det är helt meningslöst alltihop. Det enda som gör henne glad är när hon är hemma med mamma trots att jag bara pratar om Hitler. Jag läser just nu Hitlers bordssamtal och hon ville veta vad det var jag läser så då fick jag ju förklara. Det tyckte hon var jätteintressant. Hur som helst sitter jag här och lipar i alla fall. Jag har läst Primo Levis Är detta en människa om hans tid i koncentrationsläger och det gjorde mig lite upplyft, dels för att den är så enormt välskriven, dels för att han överlevde även om det var fruktansvärt. Och också lite, lite för att jag inte har det SÅ hemskt trots allt. Men det är ingen känsla jag är stolt över precis. Men kanske måste man ibland sätta sitt liv i jämförelse för att alls stå ut ibland.

Varför får alla bra idéer samtidigt som jag har dem? Idag har DN en stor bilaga om det nya resandet. Vi måste välja miljövänligare och flyga mindre eller köpa utsläppsrätter när vi väl flyger. Ja men det var ju precis det jag tänkte att jag skulle skriva om. Men tänka går ju, man måste GÖRA också om det ska bli nåt. Som på konstutställningar. Folk fnyser "hm, kunde jag väl också gjort" när de står framför två svarta rektanglar. Ja kanske det, men skillnaden är ju att konstnären faktiskt gjorde det. Mindre snack liksom.
Nåja - det nya resandet. Vi avbokade vår resa till Thailand av en massa olika skäl och nu efteråt känns det jätteskönt. Vill inte släppa ut en massa växthusgaser. Men framförallt - varför ska varenda mänska till Thailand? Jag blev otroligt trött när jag läste om några som tar "thaim out" på Koh Lanta i senaste Tara. Dels har man läst om den där svenskkolonin tusen gånger, dels är själva grejen så fantasilös. En riktig utmaning är väl att ta time out hemma, sluta konsumera och försöka leva mer avstressat här. Och varför ska man åka till Thailand och trissa upp priserna för de fattiga thailändarna, öka deras sopberg och sno deras jobb?
Jag tror att det stora resandet snart är över. Våra barn kommer att tågluffa igen men backpackerflygandet jorden runt är nog inget lockande eftersom man ändå hamnar på söndertrasade charterorter nästan vart man än tar sig nu för tiden. Och alla lever ändå nästan likadant snart över hela jorden och käkar samma Magnum-glassar så man kan lika gärna stanna hemma.

Det var så trevligt ett tag. Varenda dag stod det om honom i tidningen. Han var så duktig, så svensk, så...perfekt. Årets man. Tappade bara en liten grej därute i det stora svarta. Och så kom han hem till Stockholm och skulle luncha med regeringen och kungen och varenda kotte. Men han väckte också motstridiga känslor, eller kanske inte han själv utan uppståndelsen kring honom. På jobbet kom Max och suckade: "jag VILL inte intervjua Christer Fuglesang, kan inte nån annan åka?" Dödstystnad rådde. Ny suck från Max. "OK, hjälp mig med frågor då" sa han uppgivet. Det gjorde vi såklart men själva intervjun missade jag sen - klantigt. Men då hade liksom en viss mättnad infunnit sig.
Men nu är det inte utan att det känns lite tomt. Vad gör Christer just nu? Hur mår han? Har fru Fuglesang fått åka på husmorssemester? Jag minns en dag precis mitt i Fuglesang-hysterin. Jag hade 38 graders feber och barnen var också sjuka och hemma från sina jobb men lite för pigga för mig. Jag ringde L som stod till anklarna i det berömda bajsvattnet på redaktionen (se tidigare inlägg) och inte kunde komma hem. Jag skrek: "DET ÄR INTE BARA FRU FUGLESANG SOM OFFRAT SIN KARRIÄR FÖR ATT MANNEN SKA FÅ VARA UTE I SIN EGEN OMLOPPSBANA" i örat på honom så det var nog ingen bra dag för L. För sen gick ju brandlarmet också och då hade han nästan börjat gråta. Men åter till Christer. En av mina frågor som jag skickade med Max var "om din fru fick chansen att bli astronaut, skulle du vara hemma och ta hand om barnen då?" Synd att jag missade intervjun.

Jag klarade mig nästan från magsjukan. Hade huvudvärk och kände mig konstig ett par dagar. Men nu är jag bra igen och tar tag i vardagsbestyren. Igår låg jag på golvet i tio minuter för att försöka pilla in usb-kabeln till min mp3-spelare i uttaget i datorn. Det är liksom uppåt-inåt under en lucka så man ser inte ett smack och det måste vara nån besviken karl med taskiga erfarenheter av tonårssex som konstruerat det hela. Även på jobbet tillbringar jag mycket tid på golvet med usb-kablar och laddare och jack eftersom allt sitter under-inåt-uppåt. Mycket märkligt. Om det var jag skulle jag gjort ett usb-uttag framtill på datorn, rakt in ba´.
Men det är ju jag det.

...brukar det ju heta med det rara lilla tillägget "utan tandläkare också."
Nu har jag ju inget direkt användbart yrke utan jag är ju journalist. Inte mycket att ha när nån unge skurit upp näsan på hockeyrinken. "FINNS DET NÅN SOM KAN SKRIVA HÄR?!"
Men alltså mamma. Det var verkligen inte meningen att det här skulle bli ännu en mammablogg. Jag skulle ju skriva om litteratur och om relationer och...men jag har skrivit om barn i allmänhet och mina egna i synnerhet varje gång. Anais Nin (hon med Venusdeltat ni vet och om ni inte vet så har ni missat nåt) sa en gång att det viktigaste som hände henne skrev hon aldrig om i sin dagbok. För mig verkar det vara tvärtom. Jag återkommer ständigt till detta med mina barn. För det är ju med dem allt börjar och allt slutar.
Men igår kväll ägnade jag mig i alla fall åt Eddy Izzard. Herregud vilken...hur kan han orka stå upp i en å en halv timme i tiocentimetersklackar? Och dessutom vara rolig på ett sånt sätt att man bara...Jesus och dinosaurierna och IRA och påvarna och Darth Vader med en penne all´arrabiata i kantinen på Dödsstjärnan. Jag har kramp i magen fortfarande.
OK. Det lär finnas 150 000 bloggar bara på blogg.se. Så tack för att du läser just mig.

Det har varit tyst här ett tag men nu är det dags igen och då ska det handla om MAGSJUKA - inte en dag för tidigt eller hur?
När jag var barn hette det maginfluensa. Det låter lite oskyldigare än vinterkräksjuka. Men spelar roll vad det heter, nu är det i alla fall kräks på gång. Häromkvällen började lilla H gny i sömnen vid 23-tiden där han i vanlig ordning somnat i vår säng. Han verkade ha ont i magen. L har det väldigt jobbigt med magsjukor. Jag som spytt mig igenom Kina och varit gravidillamående typ tusen gånger som det känns och spytt i papperskorgen på Östermalmstorgs tunnelbanestation är mer pragmatisk.  Jag anser att man sover tills barnet verkligen kräks. L ligger två centimeter ovanför madrassen och hoppar högt vid minsta lilla hostning. Precis innan barnet verkligen börjar spy somnar han som klubbad av ren utmattning.
Jag kanske är lite väl oförberedd. En gång sa jag till L att jag inte trodde att S var på gång att bli magsjuk trots att det bubblade som ett mindre bryggeri i magen på henne. Sen vände hon sig om, slog armarna om mig och kräktes i mitt hår.
Den här gången sa jag åt L att gå och lägga sig hos S och där sov han gott. H spydde mycket riktigt och jag släpade lakan till badrummet. Inte ett ljud från L i andra rummet. Han klev upp klockan 6 för att åka till Karlstad med resten av exekutionspatrullen på Stora Radiobolaget. "H kräktes faktiskt" sa jag bistert med utsikten att vara hemma ensam med ungarna tills L kom tillbaka framemot 21-tiden. L sa skamset Oj och sen var han tvungen att åka men jag såg att det var med tungt hjärta, det ska sägas till hans försvar. 
I natt kräktes så S och nu ligger hon här och är alldeles blek. En gång när vi precis flyttat in och L åkt på ljudteknikmässa i Tyskland och skulle vara borta i en vecka blev hon så magsjuk att det inte fanns en torr tygtrasa i hela huset efter en dag. Och jag var ensam, tvättstugen ligger på gården och jag kom verkligen ingenstans. Jag ringde pappa och bad honom komma med utlånade pengar och sen ringde jag ElektroTvättExperterna eller nåt liknande och beställde en tvättmaskin. "Men" sa killen i luren "vad ska du ha för tvättmaskin?" "Ta en sån där fyrkantig vit med en rund lucka på för ungefär 6000 bara den kommer hit FOOOORT" sa jag. Och det gjorde den, elektrokillen hade nog aldrig hört en så desperat kund förut.