Fylleriövning

Igår fick vi papper från stadsdelsnämnden - en enkät om hur vi tycker att förskoleklassen och fritids funkar. Jag kryssade raskt mina svar och lät barnets pappa, min käre L, läsa. Han skummade igenom och sa:
-Du är mycket missnöjd men kan ändå rekommendera skolan till andra? Hur får du ihop det? 
Ja alltså för MIN unge funkar det inte. Eller VÅR då. Hon bara gråter varje gång hon tänker på att gå dit. 
Men alla andra normala barn, som klarar att vara intryckta tillsammans med 100 andra ungar i ett tvåvåningshus på 100 kvm, med en lerig gård full av fallfärdiga träleksaker under den fyrfiliga gatan, de fixar det nog. Så visst ska vi rekommendera det. Personalen är änglar. De syns inte så ofta men om man letar i alla de små rummen så hittar man förr eller senare en pedagog. Ibland hittar man till och med sitt barn. Ibland får man veta vad de ätit och gjort men ärligt talat kunde jag inte svara på hur de hanterar mobbning, hur de arbetar med jämställdhet, vilket stöd barnen får och vilken IT barnen har tillgång till. 
Inte fan vet jag. Jag är ju bara en morsa. Och mitt barn är bara ett barn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0