frujonsson

När jag födde barn var sinnena skärpta till att bara ägna sig åt det mest nödvändiga. Jag var medveten om min sårbarhet och kände hur skört livet är. Jag var innesluten i mig själv och samtidigt enormt berörd av andra. Vi delade allt och ingenting. Jag var den första människan och den sista. Inte unik men den enda utvalda. Det var som om döden nuddade mig.
Efteråt kändes det som om jag varit med om en trafikolycka. Allt var förändrat. Utanför min och min lilla familjs bubbla pågick livet som vanligt. För oss skulle ingenting bli som förr.
Precis så känns det nu efter begravningen. Ingen kan förstå vad jag känner men alla vet vad det handlar om.
Vi är totalt ensamma och delar vårt öde med resten av mänskligheten. Du lever i mig och jag i dig.
Och inget är så enkelt som att det bara är underbart eller bara är hemskt.