frujonsson

http://www.travbuddy.com/widget_map_display.php?id=526951

men kanske inte så pjåkigt ändå...

f-n länkfunktionen verkar knas, men om du orkar kopiera och klistra får du se min världskarta...

Välkomna till en förlorare. För det är ju bara såna som ägnar sig åt bloggeriet numera. När eliten inte längre är ensam om något måste den vända det ryggen. På sistone har bland andra Linda Skugge och Sigge Eklund lagt av. De har tröttnat på påhopp och hatbrev. OK, fine. Hyfs ska gälla på nätet också, så klart. Men jag anar en liten elitistisk besvikelse: "herregud vilka hemska människor det finns i världen, de vill jag inte dela plats med".
Bengt Ohlsson skriver i På Stan att han ska bli analogare än Åsa-Nisse. Han har fått nog av bloggosfärens alla viktigpettrar och skvallertanter. Alla som "Leker Tidning" eller "Leker Bok" på nätet och "ägnar dagarna åt att bekräfta varandra och idissla sina trivialiteter till en allt vattningare välling".
Jag gillar ju Bengt Ohlsson. Men ursäkta alla oss som inte har chansen att skriva i en av Sveriges största morgontidningar. Ursäkta alla oss som inte har ett förlag i ryggen. Vi kanske inte har nåt annat än nätet?
Så skriv på bara, Anneli, Linda, Marcus och alla andra som jag med glädje och behållning läser. I bloggosfären.

har jag kommit på att jag mår bra av frukost, mellanmål, lunch med espresso på maten, mellanmål, middag.
Ingen vrålhunger mer.
Åh så skönt.
Jag mår finfint.

Förresten, kolla in www.sorg.se
Det är Institutet för sorgbearbetning där jag var på workshop. Jag var skeptisk, tänkte att det är ännu en hemsnickrad psykologi och de bakom den har bara pengar för ögonen. Men nu är jag övertygad om att det är en kraftfull metod. Och Anders Magnusson har välförtjänt gott rykte. Vilken snubbe.

Jag har varit på workshop om sorg.
Fy fan vad bra det var.

Ibland tappar man tron på sig själv och ibland på mänskligheten. De här tre dagarna har givit mig tilliten tillbaka.

Jag mår inte bra. Det enda jag vill är att äta ÄTA ÄTA. Jag har sorg, visst. Men mat fyller inga hål, bara fettceller. Helmuth Kohl åt smör för att lugna sig. Det funkade nog för stunden men hans kavajer kunde användas som tält åt hela flyktingläger.
Jag har synrubbningar. Ledvärk. I ena stunden tror jag att jag har fått MS, i nästa tror jag att det är ALS. Och så min övertygelse om adhd då. Och jag är så fruktansvärt rädd för Cancern.
Jag har blivit hypokondriker.
Sorg tar sig alla möjliga (och omöjliga) uttryck.

Se hur askträden knoppas
se hur eken får blad
En bukett ska jag plocka
för att göra dig glad
Det ska lysa och dofta
i din sovkammare
Just när gullvivan blommar
får du ro i din själ

Så står det i dödsannonsen i NT idag.

Jag säger farmor fast hon är barnens farmor. L:s mor. Min svärmor. Den bästa svärmor man kan tänka sig. Och nästan som en farmor för mig också. Alltid tålmodig, alltid snäll. Alltid hembakade bullar och hemkokt saft. Goda grytor och gratänger. Foton av barnbarnen i ramar, barnteckningar på kylskåpet. Godisskålar och salta pinnar på soffbordet. Och ett alldeles oemotståndligt fnitterskratt när hon var på det humöret.

Jag saknar henne så.
Det jag hade velat säga var TACK. Jag hann inte. När jag skulle gå dit var hon för trött för besök. Men när jag skickade med en puss med L när han skulle till sjukhuset sa hon att hon kände den och log. Jag hoppas verkligen att hon förstod.

Det finns bara två lägen.
Man finns. Man finns inte.
Hur ska man förhålla sig till döden? Det går inte.
Men någon är borta, en betydelsefull person.
Vad är det man gråter för? Lidandet är slut. Det är ju snarare en lättnad. Det onda är över. Kvar finns frågorna. Och minnena.
Det är allt jag orkar med just nu.

Man vet inte hur många vuxna som faktiskt har adhd. Men så mycket har läkare och forskare i alla fall lyckats slå fast att många av dem som söker vård för depressioner och ångest har adhd. (Källa: Vuxna med damp/adhd av Vanna Beckman)


ADHD HOS VUXNA En kronisk störning där åtminstone tolv av följande punkter återfinns:
1. En känsla av att aldrig få någonting gjort
2. Svårt att organisera göromål
3. Kronisk ångest eller svårigheter att komma igång
4. Många projekt på gång samtidigt; problem att fullfölja
5. Tendens att säga vad som faller en in, ofta utan tanke på omständighet eller tidpunkt
6. Ständigt sökande efter nya stimulanser i tillvaron
7. Blir lätt frustrerad, uttråkad
8. Lättdistraherad, svårt att fokusera koncentrationen längre tid, "glider lätt iväg" i tankarna
9. Ofta kreativ, intuitiv, hög intelligens
10. Svårigheter att "gå den formella vägen", följa den etablerade, korrekta proceduren
11. Otålig; låg tolerans mot frustration
12. Impulsiv, verbalt och/eller i handling
13. Tendens att ständigt oroa sig i onödan
14. Känsla av att något negativt kommer att hända, osäkerhet
15. Känslosvallningar, humöret åker berg-och-dalbana
16. Rastlöshet
17. Tendens att fastna i missbruk
18. Kroniskt dåligt självförtroende
19. Felaktig självbild
20. Familje-/släkthistoria av ADHD eller andra problem med impulskontroll och humörsvängningar.

Igår ringde en snubbe från Gallup. Jätterar. Och jag gillar ju enkäter och undersökningar, shoot ba! Sa jag.
Undersökningen var europeisk och handlade om islam, Irak-kriget, EU och demokrati. Tjohej! Rena damtidningen. Jag är ju hyfsat allmänbildad och hyfsat med i samhällsdebatten men hur fan ska man svara på frågan "anser du att islamska värderingar skiljer sig mycket/något/inte alls från europeiska värderingar?" Jag följer inte AlJazira. Jag har inga muslimska kompisar (i alla fall inga som är aktiva, ett par jag känner har lämnat tron). Jag har inte läst Koranen. Jag har köpt den i pocket, räcker det?
Alltså, sådana undersökningar blir ju helt sneda om man inte har med alternativet "saknar tillräcklig kunskap om frågan" när man gör den. Tycker jag. Eller är jag helt fel ute?

I morse var jag på Arbetsförmedlingen, Jag är inskriven där och får a-kassa när jag inte jobbar (vilket jag i och för sig gör rätt mycket). Nu hade det kommit ett brev om att ifall jag inte dök upp den 8 maj klockan 9.15 skulle jag avanmälas. Så jag var där 9.15. Det var bara det att handläggaren hade strukit vårt möte. Sur som citron tvingade jag henne att mötas i alla fall när jag väntat i tjugo minuter. Hon bad om ursäkt tre gånger men jag var sur i alla fall. Hon undrade varför jag hade henne som handläggare, hon jobbade ju inte med min yrkesgrupp? Hon undrade varför min handlingsplan inte var uppdaterad sen 2005. Till slut höll jag på att gå upp i atomer. Det är för 17 inte JAG som har hittat på hur de ska jobba, d.v.s. utan nån som helst koll. Jag blir så förbannad över att de sitter där och snackar skit utan att kunna hjälpa folk ett enda dugg. Kostar pengar gör det också, skattepengar. Moderaterna tycker ju att vi ska klara oss själva allihop så inkompetenta myndigheter kommer ryka all världens väg snart, tro mig.

Och jag betalar 540 kronor i månaden i fack- och akasseavgift. Som arbetslös.

Å så är jag så less på att jag lever ett så ostrukturerat liv att jag får betala en massa för glömda läkartider, glömda sjukgymnasttider, glömda böcker till bibblan. Men så blir det när man har adhd.

Igår efter jobbet skyndade jag till Centralen för att möta Gabriella som kom med Malmötåget. Utanför Centralen stod ett gäng killar och några småtjejer med plakat och blev plåtade. Jag fastnade i steget. Vänta, svartvitt hår, det är ju The Ark! Hjärnaktivitet: de bor i Malmö. De ska till Finland. De är här nu. Alltså har de åkt med samma tåg som Gabi. Jag rusade ner och mötte henne och innan hon ens sagt hej högg jag henne i armen "HAR DU ÅKT TÅG MED THE ARK?? HAR DU SUTTIT OCH STIRRAT PÅ OLA SALO I FYRA TIMMAR, KVINNA??" röt jag. Jaa sa hon, fånleende. Hon hade verkligen stirrat på Ola Salo i fyra timmar. Medan han sov. När han hämtade kaffe. "Han är världens vackraste man" andades hon.
Jag var alldeles omskakad. Exakt HUR orättvist får det vara i livet????

Jag hittade Nora Ephrons bok Jag gillar inte min hals som kommit som recensionsex. till jobbet och det är ju bra för då kan jag läsa den utan att köpa den! Den är SÅ rolig. Boken jag önskar att jag skrivit. Nora Ephron har bland annat skrivit manus till När Harry mötte Sally så man fattar ju att hon kan formulera sig.

Det är för övrigt så otroligt häftigt och märkligt när man läser böcker om New York. Ephron skriver om att hon bodde i Greenwich Village och hur hon fixar naglarna på Upper West Side och jag tänker "shit, den där stan finns på riktigt!". Det är inte bara en film. Jag har aldrig varit i NY och lär väl inte komma dit heller om jag inte ska ta lastbåt eftersom klimatet mår som det gör. Men Angela och Cia har varit där så jag vet att staden finns. Stackars Angela som är höjdrädd tryckte sig längst in mot väggarna i mitten av byggnaderna eftersom alla kontor som de besökte låg på 52:a våningen och så där...men hon klarade det och det måste man ju impas av.

Men apropå Ephrons bok så kom jag på ett annat problem jag har; att jag inte vill gynna vem som helst. Skulle jag köpt Ephrons bok? Hm, det är Schibsted och jag vill ju inte gynna de där superstora multiföretagen men då kan jag ju aldrig köpa en tidsskrift mer eftersom Bonniers äger alla. Och Body Shop har köpts av L´Oréal och då är frågan om det är samma sak? Och jag tummade på Susanna Popovas bok om överklassen men jag gillar ju inte att hon tjänar massa pengar när Marcus Birro inte gör det så då köpte jag inte hennes.

Och hur man än vänder sig har man ändan bak - vindkraft verkar ju jättebra men bullret från kraftverken stör människor och fåglar för att inte tala om fiskar fick jag höra i Vetenskapsradion. Och transfett är hemskt men då tar kexfabrikanterna och tillsätter palmolja istället och palmplantagen tränger ut regnskogen. Insjöfisk innehåller massa kvicksilver men den ska man hellre äta en den utfiskade Östersjöfisken. Och odlad lax är jättenyttigt för hjärtat men odlingarna släpper ut enorma mängder koldioxid. Man kan fan inte ens äta ett äpple utan att göra ett ekologiskt och politiskt ställningstagande. Men det är ju makt förstås. Hm, bra grej.  

I morse när jag klev ut genom porten fem över sex sjöng fåglarna så det rungade på gården. Det är bra akustik där. Fåglarna behöver inte ta i så för att få effekt men det gör de ändå. Och det var så ljuvligt. Det var nästan varmt. Solens strålar var rosagula mot fasaden och träd och buskar så skirt gröna. Staden är min tänkte jag.

Jag har haft så många vackra tidiga morgnar i Stockholm. När jag börjat jobba eller slutat jobba eller gått från festen eller krogen eller varit ute på konstiga stråt. För 22 år sen åkte jag runt i en öppen sportbil på Djurgården och Östermalm, bilen var vit men jag vet inte vems den var, vi hade vita klänningar och vita mössor. Sen satt vi på Karlaplan och badade fötterna.

När staden inte kryllar av bilar och människor, inte babblar och brusar utan bara vilar i morgonljuset, när gräsmattorna får vara i fred och bara måsar skräpar ner, när bussarna tomma mumlar fram och uteserveringarna och skärgårdsbåtarna sover, då är Stockholm som allra, allra bäst...

Från Ekot idag: 
FN:s klimatpanel har enats om hur den globala uppvärmningen ska hejdas, uppger flera nyhetsbyråer. Det går att minska utsläppen av växthusgaser, och de närmaste 20-30 åren blir avgörande för att vända utvecklingen, anser panelen.

Koldioxidutsläppen måste minska med mellan 50 och 85 procent till år 2050.

Enligt panelen kommer det att kosta 0,12 procent (min kursivering) av den globala BNP:n att begränsa den globala uppvärmningen till en höjning på max två grader.

Det handlar bland annat om att öka användningen av förnyelsebara energikällor som sol, vind och vatten, enligt nyhetsbyrån AFP som läst överenskommelsen.

I tidningen i helgen läste jag om dem som arbetar på Kronfågel i Katrineholm.
De står vid löpande band och bland annat klipper vingarna av döda kycklingar. Det är 10-12 grader i lokalen, bullrigt, blodigt och köttslamsor på golvet. Personalen får ont i axlar, nacke och rygg. De tjänar cirka 17600 kronor i månaden.

Det är nåt att tänka på när det känns motigt att gå till jobbet.