frujonsson

I dag träffas fem utrikesministrar i Quebec för att bakom stängda dörrar dela upp resurserna i Arktis mellan sina länder. Det handlar om Ryssland, Kanada, USA, Danmark och Norge. Det är en oroväckande brist på öppenhet kring mötet. Sverige, Finland, Island och ursprungsbefolkningarna får inte en chans att säga sin mening om planerad oljeutvinning, fiske och annan industriell exploatering av Arktis.

Arktis står inför flera hot. Klimatförändringarna är ett, men de smältande isarna har också inneburit att förhållandena, som tidigare ansågs för hårda, har ändrats så att utvinning av naturresurser nu är tänkbart. Den industrifrämjande politik som lett till klimatförändringarna betyder paradoxalt nog att det blivit lättare för industrin att utnyttja Arktis tidigare istäckta delar.

Bristen på lagligt skydd av Arktis öppnar för ett ökat tryck på regionen och att det finns risk för ohämmad exploatering. Än så länge finns bara ett lapptäcke av frivilliga riktlinjer, med många luckor, och det saknas en instans som kontrollerar hur de efterföljs.

Länderna borde försöka skydda det känsliga Arktis, istället håller man ett stängt möte där man inriktar sig på att skära upp kakan sinsemellan och roffa åt sig så mycket som möjligt.

Gå med i facebook-gruppen Rädda Arktis!

Sossen Ylva Johansson gillade inte avdraget för hushållsnära tjänster (eller överklassnära tjänster som Lars Ohly sa) men har nu städhjälp och drar av för det nu när man kan. 
Då är frågan: är hon en hycklare? Som Fredrik Reinfeldt sa.

Vi snackade om det på jobbet och X sa att hon inte gillar klimatförändringarna men ändå fortsätter köra bil, som en parallell. Vi kanske är hycklare allihop. Vi kanske säger oss vara emot saker men utnyttjar möjligheterna för egen vinning om vi kan. Och nästa fråga blir: har samhället en skyldighet att inte inleda oss i frestelse så att vi kan behålla vår präktiga moral? Eller är alla beslut personliga där vi själva alltid ska välja utifrån våra värderingar?

Ja, jag vet inte. Jag kan tycka att det snackas för lite om värderingar över huvud taget. Vad tror vi på, vad är rätt och vad är fel?  Och hur mycket har vi med varandra att göra? Individualismen har gått så långt nu att mina beslut inte verkar angå någon annan längre, men det är ju inte sant. Å andra sidan, om jag alltid går runt och väger mina beslut på guldvåg för att kolla vilka konsekvenser de får kommer jag att bli helt paralyserad.

Å tredje sidan, jag är redan helt paralyserad. Men det har andra orsaker. Det har att göra med mitt arbetsliv som är som en parodi på ett dåligt förhållande. Där man klänger sig om halsen på en snubbe som gillar en litegrann och kan tänka sig att hångla lite om ingen annan finns till hands, kanske till och med kan se en i ögonen ibland och säga att han älskar en, men nej förresten, sa jag det, det var ju igår. Ibland kommer det förbi en snyggare tjej som han öppnar dörren för och ler emot. Men ibland går det helt överstyr åt andra hållet  och man har häftigt sex och allt kommer att bli strålande, vår gemensamma framtid är ljus, sen får man en smäll på käften. Att gå med på det, vad säger det om min syn på mitt värde?