frujonsson

Just nu har jag inte direkt nån lust att skriva på bloggen.
Dessutom är det ju rätt körigt med Facebook. Vi får väl se. I tidningen i går stod det att Facebook kommer att svalna snart. Och så läser folk det och tänker, hm, det kanske inte är så häftigt med Facebook och så svalnar det. Märkligt hur det fungerar.

Igår när jag kom till jobbet fick jag härliga kramar av Johan, Lila och Monica. Underbart. Hade en jättetrevlig och ganska flamsig dag med Magnus, Uffe, Per och Eva. Så det var ju toppen på alla vis.
När jag kom till jobbet idag satt Peter Lemarc och spelade på sin gitarr i receptionen. Då blev jag på gott humör ännu en gång. Det var verkligen mysigt.

Men annars blir jag nog lite deppig av själva innehållet i jobbet. Igår kunde jag inte somna. Grubblade på brottslighet, utanförskap, arbetslöshet, övervakningssamhället...jag är för känslig för att jobba som reporter. Och eftersom de flesta journalister är känsliga konstnärssjälar fattar jag inte hur det går ihop egentligen. Men som Eva sa: vi är ju misslyckade konstnärer så vi har väl inget val.

Innan jag låg sömnlös hade jag i alla fall varit på ett upplyftande föräldramöte på S skola. Två pappor hängde på mitt genussnack och en mamma tyckte att vi skulle mejlbomba rektorn för att få bättre stolar och bänkar till barnen. Sen när det kom fram att ungarna förbjudits att spela fotboll utanför fritis ville flera protestera mot det också. Skönt att bo på Söder!

Jag har ju miljöbil. Och nu har det blivit så konstigt att varje gång jag kör genom stan så tänker jag: ah! nu sparade jag 30 spänn.
30 spänn hit och 30 spänn dit, det blir snart en hel soffgrupp det.

Idag körde jag Malin till Täby. Det tog 45 minuter dit. Och 25 minuter hem. Samma trafikläge. Men som Malin sa: nu visste du ju vart du skulle, det blir ett annat tempo då.
Ännu en schysst livsmetafor.

Ibland är levandet som att ro. Man ror framåt men tittar bakåt. Man har ryggen mot riktningen, då och då kastar man en blick över axeln för att se att man är på rätt väg. Det man har lämnat har man bakom sig och ser hela tiden. Man ser riktningen, bubblorna efter årtagen på ytan. Och så tänker man, fan vad vingligt det blev.

Nu ska jag steka fläskkotletter.

Jag skrek åt min man igår morse. Vi kom ihop oss om ett par skor, storlek 29. Jag kastade en barnkofta också. Jag blev väldigt arg för en skitsak helt enkelt och tonen var inte trevlig hos någon av parterna.
Sen skickade han sms och bad om ursäkt. Jag skickade ett sms tillbaka och bad om ursäkt. Ibland mejlar vi ursäkter och pussar till varandra. Han läser min blogg för att kolla läget. Ja, det är modern äktenskaplig kommunikation, det.

ICA:s toapapper heter Bad och Toalett. Badpapper? Vad är det?

När det görs enkäter i tidningarna om olika saker, t.ex. räntan, så svarar männen ofta så här ungefär:
"Det är ju ett prekärt läge där man får ta hänsyn till världsmarknadsläget i sin analys"
Kvinnornas svar är nåt i stil med:
"Det känns ju rätt jobbigt eftersom man inte vet hur det ska bli och hur ska det gå för barnen?"

Det är några av de konstiga sakerna som jag tänker på just idag.

Jag fattar faktiskt varför folk kör sina ungar vart de än ska. Det är ju bara att spänna fast dem och så sitter de där de sitter. När jag ska nånstans med mina barn, till fots eller med buss, är det rena kaoset.
Det tar en timme att gå 200 meter och det kan inträffa typ 18 nära-döden-händelser. De börjar brottas och håller på att ramla ut i gatan. De ska snurra runt lyktstolpar och nästan ramla ut i gatan. De ska klättra på berg och nästan ramla ner i gatan. De ska ta genvägar genom buskage eller klättra på byggställningar. Svänga på grindar och balansera på räcken. Åker vi buss ska de byta säte hela tiden eller stå i "dragspelet" och svänga och förstås ramla omkull.


Jag var i Hammarby Sjöstad och tog en kopp te på ett café. Ett trevligt ställe, sjöutsikt och det hela. På en lapp stod det "Barn får gärna äta här, sittande. Barn får inte klättra, hoppa och stå på stolarna. Barn får inte banka på fönstren, stå eller hoppa på fönsterbrädorna, springa eller klättra i trappan."
Herregud, jag och mina barn skulle bli utkastade efter en minut.

Förra helgen kom grannens dobermann springande i full fart upp för backen och mötte mig. Utan koppel som vanligt. Det är en svart hund och det är tänder i hela käften och det är muskler och det är fart och - jag får adrenalinpåslag. Jag är inte hundrädd. Men det är meningen att man ska reagera. Vi är programmerade att reagera på djur med tänder och på ormar. Det är inristat i den äldsta delen av våra hjärnor för vår överlevnads skull. Lite primitivt men ändamålsenligt en gång i tidernas begynnelse. Visserligen är många rädda för tandläkarn också och var tandläkarna kommer in i bilden på savannen har inte forskarna riktigt förklarat.
Nå. Åter till hunden.

Effekten av adrenalinet är att jag blev skitförbannad. Påslagen i det sympatiska nervsystemet gör att man blir inställd på antingen kamp eller flykt; jag är nog en aggressiv typ för jag blir oftast inställd på att slåss. Men jag slog ingen. Jag sa bara till tjejen med hunden att det är bäst att koppla den, med tanke på alla barn. Ganska sammanbitet, medges. Men det verkar inte ha tagit skruv för i helgen var hunden nere hos oss två gånger. Kissar i vår trädgård, bökar i komposten. L tog den i halsbandet och gick upp till grannen med den. Första gången öppnade de inte ens dörren.
Jag sa till L att vi har ju ett järnspett. Man kan slå hundfan i huvudet med det och sen gräva ner den i komposthögen. Grannen verkar ju i alla fall inte bry sig.