frujonsson

Hemma hos oss försvinner saker spårlöst. En bärbar cd-spelare, en fjärrkontroll, en dvd...det måste vara småfolket. Jag höll på att flippa ur totalt på att den där cd-spelaren var borta, jag har nämligen glömt en cd med mindfulness-övningar i den. Då säger S förnumstigt "man ska ta ur skivorna när man är klar". Jäkla unge, vem har lärt henne sånt trams?

Jag skulle verkligen behöva lite mindfulness-övningar just nu. Jag är förkyld för urtonde gången på några månader och längtar efter snö. Jag är sur och trött.

Kanske därför jag blir förkyld, för att jag är så sur och trött. Eller för att mindfulness-skivan är borta. Allt går i cirklar.

Al Gore kanske köper lite regnskog eller utsläppsrätter för att kompensera. Hoppas det. Inte för att det räcker så långt.

Det här med fisken som fiskas i Norge, flygs till Thailand för att beredas, sen till Japan för att paketeras och till Sverige för att säljas är helt vansinnigt. Vi konsumenter har inte haft en aning men nu har vi det, så det är dags att handla vettigare. Köp närfiskad gös!

Idag var det öppet hus på S skola. Jag och Elviras mamma presenterade oss som medlemmar av föräldrarådet och började prata om genuspedagogik och att vi jobbar för att öka medvetenheten på skolan men eftersom vi är flickmammor ville vi gärna ha med nån pojkförälder, helst en pappa, också. En del såg positiva ut men "det var ju inte vågen precis" som L sa.

Jag tror det är precis som med klimatfrågan. Alla vet att man borde men nu orkar inte folk mer. Viär så medvetna om så mycket, samtidigt stressar det oss. Jag tror många önskar att det bara kunde vara som förr, när man slapp bry sig.

Al Gore har varit i Sverige igen för att ta emot nån miljöutmärkelse. Om inte karln slutar flyga snart vet jag inte vad jag gör. Hur svårt vore det, Al? Säg "I quit flying" och så får alla prispokaler gå med fraktfartyg. I samma andetag vill jag passa på att tacka mina Norrköpingsväninnor som ställer upp på mitt krav om att åka tåg och inte att flyga på nästa tripp. Vi har varit i Italien och Polen med lågprisflyg men nu är det stopp.

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv var upprörd över EU:s klimatpaket som sätter press på Sverige att jobba vidare med minskade utsläpp av växthusgaser.
Elpriset blir för högt gnällde Urban i P1. Men Eon och Vattenfall tillhör väl också Näringslivet? Du borde vara glad för deras vinster, Ubbe.

Min bästa vän har kommit in på psykologprogrammet. Jag är verkligen glad för hennes skull. Hon kunde nischa in sig på vissa typer av karlar och deras konstiga miljöbeteende.

Just nu känns det som om folk har missförstått mig. Jag skriver gärna bloggen för min egen skull. Att min bror får uppmärksamhet är jättekul och inget jag blir avundsjuk för. Men visst tycker jag att det är roligt att folk läser vad jag skriver också, jag är ju en produkt av min narcissiska samtid. Men det gäller att vara noga med nyanserna. Så för att förtydliga: tack till dig som läser min blogg. Att få fler läsare är för mig inte det primära.

Jag håller med T Bird om att just detta att känna att man delar sina vardagsbekymmer med andra är en av poängerna med den så kallade bloggosfären. Att som vissa ledarskribenter och andra tyckare ondgöra sig över bloggvärlden för att den är "jag-fixerad" är djupt orättvist; jag ser bloggandet, mitt och andras, som ett bevis på en av människans djupast kända drivkrafter - att kommunicera med andra.

Jag har kommit till insikt om en grej. Jag gillar inte att laga mat. Jag är ganska bra på det, när jag inte är okoncentrerad och glömmer bort maten i ugnen så blir det oftast gott. Kan svänga ihop nåt av saker man hittat i skåpen, lite majs, couscous, strömming, oliver och en klick creme fraiche, inga problem.
Men det är så trååååkigt.
Och varenda dag ska man komma på nåt gott, nyttigt, frestande men barnen vill ju inte ha annat än industrimat, H har dessutom slutat med allt utom pasta, så man sitter där med sina fiskpinnar och stirrar tomt framför sig. Eller säger som Loranga, ingen kokning eller stekning eller sånt, vi tar väl glass som vanligt.

Jag älskar mat, att gå på restaurang eller äta hos människor som verkligen kan laga mat, typ brorsan eller Loppan eller Kicki, men bläää vad jag inte vill laga den själv.

Min brorsas matblogg har 400 besökare i veckan och fler blir det, välförtjänt, men så jävla orättvist, jag som inte orkar skriva om mat har typ åtta trogna gäster. Jag är inte otacksam, tvärtom, jätteglad för er som orkar bry er. Men hade jag skrivit om mat hade det kanske givit lite mer uppmärksamhet.

Kanske ska starta en lutfisk- och surströmmingsblogg? Det vore ju lite udda.

Jag är rädd för tortyr. Inte för att jag kommer att råka ut för det förhoppningsvis men för att det finns.
Jag är rädd för biharrziasnäckor (eller hur det stavas) också. Ända sen jag läste om dem i mellanstadiet. De kommer jag inte heller att stöta på just nu.
Jag är jävligt rädd för Jan Björklund. Och honom riskerar jag att träffa på. Särskilt när jag rör mig runt Radiohuset, man vet aldrig när han dyker upp och ska debattera betyg.

För övrigt har jag inte riktigt tid med bloggen. Det är så mycket med klimatet och sånt.

Igår åt jag en normal frukost. Sen spårade det ur. Till lunch pasta med skink- och gorgonzolasås. Fika: tårta och lussekatter. Därefter lite smågodis. Till middag: pizza. Och som kvällsmat: en semla. Härligt!

Idag är jag förkyld. Det är straffet. Men vi har varit ute i solskenet och åkt skridskor så det känns lite bättre. Och på balkongen står en kartong med två semlor...

Just nu kl 11.56:
mat

På längre sikt:
ett jobb
ett hus
en hund
lyckliga barn
fler träffar med vänner

Det bästa med det här året är att det är 08! 08 rules!!
Eller, det bästa, det vet jag ju inte. Året är ju inte så gammalt så det är väl lite tidigt att säga. Det kanske blir fullt av bra. I alla fall måste det bli bättre än 2007 som var rätt pissigt. 2006 var rätt trist också, utom sommaren som var bra. Året var i alla fall bättre än 2007. Och nu börjar jag bli lite irriterad. Ska det bara bli tristare för varje år eller?
Linda har summerat 2007 så då gör jag det också.
Det går rätt fort: jag är 41 och jag har ingenting. Inget jobb. Inget hus. Inga framtidsutsikter. Inget harmoniskt familjeliv.
Nu säger ni: men barnen då? Jo barnen. De är som glimrande juveler, de går utanpå allt, det går inte att beskriva hur mycket de betyder för mig.
Och förresten har jag ju en bil. Och en liten stuga. Inte fy skam.

Vi firade nyår utanför Söderköping hos våra fantastiska vänner familjen Svensson. De har allt som jag önskar att jag ville ha: villa, segelbåt, platt-tv med surroundsystem.
Det var kul. Massor av gourmetkäk och fyrverkerier och champagne och bastu med hopp i snön. Perfekt. Tack för att vi fick komma!