frujonsson

...inte fan skulle jag åkt till Maxi då. Men det gjorde jag. Ibland känns hela ens liv som en räcka av felaktiga val och konstiga prioriteringar.

Om jag skulle dö i morgon skulle jag ligga på en filt idag och äta glass tillsammans med mina barn och titta på himlen. Jag skulle ha dem så nära mig jag bara kunde.
Min svägerska M hade alternativet hängmatta och tårta när jag tog upp ämnet men det är ju samma sak.

Men man kan ju inte ligga på den där filten varenda dag utifall att man skulle dö nästa dag. Till slut skulle barnen få krupp: "kan du lägga av mamma, vi vill spela nintendo!"

Snart ska jag hämta S i skolan. Då ska vi ta våra kickboards ner till Bergsgruvan och ligga där och äta varsin glass medan vi väntar på H. Och titta på himlen.

Idag funderade jag lite på om jag skulle gråta en skvätt. Jag känner mig rätt snurrig, det är så mycket att planera och det stupar alltid på att jag känner mig som en dålig mamma, som bara är sur och har huvudet fullt med annat. Jag är rädd att jag ska straffas genom att nåt av mina barn råkar illa ut. Bara för att jag ska fatta att jag borde sätta värde på det jag har...

Om man kunde sudda bort alla borde och måste ur sig själv så skulle det gå lättare allting tror jag.

Det här var ju rätt intressant, konstigt att jag inte fått diagnosen än...

Annars såg jag en rätt kul sak i någon av gratistidningarna, om killen som hade en kamera kopplad till titthålet i ytterdörren för att ha koll på om polisen var på väg. Snubben hade nämligen knark, vapen och sprängmedel hemma "men hans sambo och barn hade blivit så skrämda när polisen gjorde inbrytning" så han ville vara förberedd. Muahahaha! Barnen måste ha känt sig jättetrygga med pappas vapen...

Jag har knappt tinat upp efter helgen. Vi var på landet och igår var det så kallt att det nästan var fånigt. Jag och L fick ändå en släng av naturintresse och tvingade med barnen till Svensksundsviken för att titta på fåglar. Ungarna nästan grät av köld när vi klev ur bilen och när vi kom fram till fågeltornet visade det sig att vi hade glömt matsäcksmackorna hemma. Men konstigt nog blev det bra ändå. Barnen sprang sig varma och i ryggsäcken  fanns en termos med varm choklad, några kakor och konstigt nog tre kokta ägg som någon av oss tydligen kommit ihåg i alla fall. Så det blev lyckat trots allt. H tyckte att det var så fint där att han ville ta med dagis dit, sa han. Vi såg rödbena, tofsvipa och tranor. Inga havsörnar den här gången. Näktergalarna tjattrade i enbuskarna och korna som betar strandängarna råmade. Det var härligt.

Annars har vi varit lite ur form, trötta och griniga. Det är nästan exakt ett år sen barnens farmor dog och det känns som om vi inte kommit över det. Plockade lite liljekonvaljer som vi satte på hennes grav igår. Det var fullt av blommor så det är fler än vi som saknar henne.

För övrigt var det städdag med vägföreningen, besök på plantskolan och min eviga kamp mot kirskålen rond 73.

Och hemma på gården i stan har spirean blommat över och blivit brun, tjoff sa det bara. Och syrenerna och alltihop, jag blir inte klok på den här våren.

Det var tjejmiddag igår. De tre andra damerna skrattade så de skrek, åt upp bordsdekorationerna, spottade ut mat på bordet, ramlade av stolarna och svor som borstbindare.
Sen lekte de kurragömma, sjöng schlagers med Singstar och hoppade hopprep.
Jag har inte hämtat mig än riktigt. Men lyckat var det.
Den egentliga värdinnan, min dotter (jag var mer hembiträde), kroknade vid åtta och somnade i soffan, alldeles blek och med huvudvärk sa hon. Fick sen feber. Så hela dagen idag har vi legat i soffan, ätit chips, läst Pippi och tittat på film. Mormor och morfar kom förbi och åt glass med rabarberkompott. Men annars ingen action.

Det konstiga är att soliga dagar inte stressar mig om jag inte kommer ut. En solig dag i december däremot gör mig helt hysterisk. Det är ljust typ tre timmar och enda dagen med sol på fyra månader, är det dessutom snö blir jag galen om jag måste vara inne. Men en solig dag som idag, det kommer det ju flera av. Jag borde nästan vara född i Grekland med mitt beteende, Jag gör inte som alla andra, sliter av mig och går i linne och sandaler eller äter lunch på en solig uteservering, nej jag har svarta längärmade tröjor och sitter i skuggan. Och njuuuter. Jag älskar sol och värme.

Låg för ankar i världens förkylning på Valborg, vi orkade inte åka iväg och träffa vännerna vid nån brasa som vi tänkt oss, H också sjuk, jättefebrig, så vi tände en liten eld på tomten (vi var på landet) och eldade upp gammalt ris. Det var trivsamt och precis vad jag och H klarade av. Våren invigd i alla fall.

Jag hittade en nappflaska med mjölk i dockskåpet, den hade blivit keso. Mjölken alltså. Undrar hur länge den stått där. Barnen är ju i alla fall snart 5 och 8.

För övrigt så funderar jag mest på Englas tv-sända begravning och på hur det ska gå i Burma...

Idag är jag inte fullt så arg. Det krävdes visserligen en spikmatta och lite relationssnack, men nu är man på banan igen.
Vår! På riktigt! Nästan försommar!
Och då blir det så konstigt. Jag går in i Ringens köpcentrum. Varför ser jag inget? Har jag för mycket ljud i mp3:n?
Nähä visst nä jag har ju solglasögon på mig.

Stod och glodde på läckerheterna i Gunnarssons konditorifönster. Killen bredvid mig röker en joint! Så jag står kvar en stund. Sen går jag in och köper en stor bit pecannötsfudge med flingsalt på. Undrar var det suget kom ifrån? Mmmmummmmssss.

OK, OK, jag vet att man ska vara accepterande och mindful. Men jag är SÅ nära att bara gå upp i atomer. Jag är så förbannad på allting!
Jag är skitarg på alla som bara slänger sitt skräp på marken eller lämnar det i parken när de picknickat klart. Jag är skitförbannad på att det är OK att barnen tar med sig svindyra Nintendospel till fritis för nu vill S ha ett förstås och det kostar 1400 spänn. Jag är skitförbannad på att jag inte har en diskmaskin och på att vår lägenhet är den smutsigaste i norra Europa för att det bara yr in damm och stekos genom den urusla ventilationen. Jag är skitförbannad på kids som krossar busskurer. Jag är skitarg på killen som har ICA i vårt hus för att han är så jävla otrevlig och alla i hans personal också. Jag är skitarg på att jag måste plocka upp, tvätta och sortera barnens kläder jämt, jämt, jämt. Jag är skitförbannad på SL som tar hutlöst betalt för att man ska få åka med proppfulla bussar körda av någon som inte kan bromsa. Jag är skitförbannad på vår hyresvärd som tycker att allt är hyresgästernas fel för att det är otrivsamt i vårt område. Jag är skitförbannad på vår granne på landet (eller deras söner) som står på vår bilplats och låter sin jävla hund ränna omkring överallt. Jag är skitförbannad på alla som tar för mycket betalt för sånt som inte håller måttet.
Jag är skitförbannad på att stockholmarna ska betala 3 miljoner i pension åt Kristina Axén Olin och Mats Hulth och en massa andra som redan har gott om stålar. Jag är skitförbannad på mig själv som tar på mig för mycket. Jag är skitförbannad på att en lägenhet i den här stan kostar minst en miljon per rum. Jag är skitförbannad på alla som tar mig för givet.

Det var väl allt just nu.

Idag var det annonser från Vårdförbundet i tidningen. Dels en med en sjuksköterska som berättade att hon tjänar 18 700 efter tre års arbete. Dels en biomedicinsk analytiker som har drygt 20 000 efter 10 år.  Då måste man ju fråga sig - vilken lön gick mänskan med på när hon anställdes? Är hon helt ifrån vettet? När en bekant till mig examinerades till syrra förra våren skulle ingen i hennes klass få över 19 000 i lön när de anställdes av landstinget. Samtidigt hör man talas om sjuksköterskor på äldreboenden som får 25 000. OCh det är väl det minsta de ska ha. Men måste inte upproret starta redan vid anställningen? Ta ingen skit, inget under 20 000 när du blir anställd! Hoppas att de som studerar till syrra nu fattar det.

Kanske strejkas det för lite i Sverige. Det ska varslas och hållas på, kanske det är därför. Men nu blev det i alla fall strejk. Och då är sjuksköterskorna plötsligt så viktiga att de inte får strejka förrän en nämnd har bestämt om det är samhällsfarligt eller inte. Men 25 000 i månadslön kan de inte få. Jag får inte ihop det där.

Det är så konstigt med mig och min hjärna. Som nu i helgen. L och barnen var på landet, jag i stan och jobbade. Då känner jag mig lite ensam och sorgsen och tänker på hur gulliga barnen är och hur lite jag gjort tillsammans med dem egentligen och att de bara växer och snart försvinner ut ur mitt liv och varför kan man inte hålla kvar tiden och de där små knubbiga barnahänderna? Och så kommer de hem och vi kramas och pussas och allt är så underbart och så går det tio minuter och jag tänker att det ska bli skönt när de flyttar hemifrån.

ur en bra bok skriven av en klok man. Boken heter Skamfilad och är skriven av prästen och psykoterapeuten Göran Larsson.
Han menar att motsatsen till självkänsla är skam och att den som känner sig generad, pinsam, utsatt och utanför säkert har blivit utsatt för mer skam än den orkat bära. Skam är inte enbart av ondo, menar han, eftersom skam hjälper oss att upprätthålla gränser men att "bli skammad" bryter ner oss.
Mot slutet skriver han om olika vägar att gå för att bli av med förlamningen. Det här är så vackert sagt:
"Det räcker inte med att vilja söka, vi måste också vilja finna. Det räcker inte med att ha en sanning, vi måste också vilja leva den. Det räcker inte att hitta en väg, vi måste också vilja gå den."

Och så citerar han ur Predikaren:

"Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen
en tid för födelse, en tid för död
en tid att plantera, en tid att rycka upp
---
en tid att gråta, en tid att le
en tid att sörja, en tid att dansa
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag
en tid att skaffa, en tid att mista
---
en tid att tiga, en tid att tala
en tid att älska, en tid att hata"

Två begåvade människor - himla trevliga och rara dessutom - har startat eget!
Passa på nu att anmäla dig till stresshantering på www.kursibalans.se 
och få lite styrsel på tillvaron.

Det såg ni väl i tidningen, att riven ost inte alltid är ost utan heter "analog ost", nåt slags vegetabiliskt fett. Inget fel med sånt fett, väl, men om man vill ha ost så...och ANALOG? Fattar inte. Jag åt ett wienerbröd i morse, ett med vaniljkräm och sylt på i varsin ände. Digitalt?

För övrigt - var i Danmark med Norrköpingstjejerna (tanterna?) och där var det kanon. Kändes helt OK att välja mellan mackor med Nutella och wienerbröd till frukost. En fin vana. Vi åkte tåg dit och hem. Det var trevligt. Men en sak fattar jag inte. Man åker X2000 och allt kränger och far. Man lyckas ta sig in på toan. Det stinker kiss och golvet är dyblött. Toaringen är uppfälld. Är män idioter? Hur fan kan man STÅ och kissa på X2000??! Man kan ju knappt SITTA utan att ramla omkull.

Jag är verkligen trist. Sitter och tjatar om mitt dåliga självförtroende och att jag inte vet vad jag ska göra. Konstigt att man har några kompisar kvar. Två av dem - underbara makarna Ahlm - var hos oss i lördags och åt osso buco och lyssnade på min klagovisa. Tre flaskor vin tog slut direkt, man fattar ju varför.

Igår stod jag och Helene och Karin utanför Hard Rock där vi skulle äta lunch. Då kom en lite medfaren gubbe fram och sa "vet ni vad jag hörde på nyheterna? Dalai Lama ska inviga OS i Peking!" Äh inte en chans sa vi, men aprilskämtet var bra och enligt honom hade i alla fall flera på Handelshögskolan gått på det.

En god vän till mig påstår att jag har beslutsångest. Så är det. I fråga om allt. Utom när jag är på restaurang. Jag vet nästan alltid direkt vad jag vill ha. Eller i videobutiken. Då vet jag direkt vad jag inte vill ha. Men i resten av livet. Suck.
Läste Anna Larssons kolumn i SvD idag. Läs den du med. Hon hyllar Carolina Klüfts livsvisdom. 

För övrigt längtar jag efter min familj som vägrat komma hem från Östergötlands snömassor. Och Nintendospel. 
Men idag lär de vara på väg norrut.  
Härligt.

Jag såg två bra filmer igår och drack lite gott rödvin till. Också härligt.

Förresten! Min nya favorit Ann Heberlein är på gång igen! Jävla bra sagt!

Hade inte öppnat eposten sen i torsdags så det var först idag jag såg det här fina från min begåvade vän Erica
som är illustratör.




Copyright Erica Jacobson

Det är verkligen dags att inse sina begränsningar. Vi har varit i stugan under påsk, och eftersom det var tonvis med snö på tomten så måste man förstås åka plastpåse i sluttningen med barnen. Jag är helt blåslagen. Jag fastnade med en fot i nån rot och vred benet halvt ur led. Efter att ha skumpat över två gupp flera gångern är överdelen av mina skinkor vackert ljusblå, enligt okulär besiktning av min lagvigde. Ryggen har gått av på två ställen, minst, känns det som och jag har svinont i en arm.

Men det var det värt!  Och vad f-n gör man, barnen är ju outhärdliga inne på 35 kvm om man inte tar ut dom och gör nåt!
För övrigt: ägg och lax och sill och påskägg och allt det där, inget lamm i år. Gäster hitan och ditan och tvätta håret i snö.
Nu har jag åkt hem för att jobba på Stora Radiobolaget ett par dagar. En Voltaren och lite middag så blir man som ny. Men hur SJ tänker vet jag inte. De säljer biljetter så glatt men det fanns visst ingenstans att göra av passagerarna. Tåget var så fullt att jag finge sitta i en barnvagn om jag ville sitta. När folk skulle av i Vagnhärad och vad det var fick vi som stod vid dörrarna med gemensamma krafter baxa ut två stora resväskor, en vagn och två pensionärer så att folk skulle kunna komma förbi och sen langa in alltihop igen. Den som till äventyrs ville klämma sig fram för att gå på muggen blev nästan lynchad. Så det var livat värre.

Nä nu är det dags för fläskfilé med hemkörd kantarellsås och Lost in translation för typ sjunde gången.

Det finns en etikforskare som heter Ann Heberlein. Hon har sagt nåt i stil med att den nya anti-shopping-trenden är ett medel för välbeställd medelklass att visa hur intellektuella de är genom att hävda att shopping är omoraliskt.
Det låter helt rimligt. Shopping, eller icke-shopping, har blivit en klassfråga. Dessutom är det ju inte nytt - inte ens jag har väl inte sagt det förr - men politisk medvetenhet förr i tiden innebar skepsis mot vulgärkonsumtion, den uppfattades som orättvis, omedveten, osolidarisk och som ett tecken på obildning. Är cirkeln sluten nu då?

SvD skriver om kvartslivskrisen. Det patetiska är att jag tror att jag och många andra 60-talister fastnade i det där vilsna, den första generationen som inte behövde bli vuxen och som hade hela världen att utforska, med en oändlig massa val. Klart att vi blev paralyserade. Jag är fortfarande inte säker på vad jag vill göra och på hur jag vill leva...så jag har fastnat i nåt slags 20-årslimbo...