Saknad

Det var så trevligt ett tag. Varenda dag stod det om honom i tidningen. Han var så duktig, så svensk, så...perfekt. Årets man. Tappade bara en liten grej därute i det stora svarta. Och så kom han hem till Stockholm och skulle luncha med regeringen och kungen och varenda kotte. Men han väckte också motstridiga känslor, eller kanske inte han själv utan uppståndelsen kring honom. På jobbet kom Max och suckade: "jag VILL inte intervjua Christer Fuglesang, kan inte nån annan åka?" Dödstystnad rådde. Ny suck från Max. "OK, hjälp mig med frågor då" sa han uppgivet. Det gjorde vi såklart men själva intervjun missade jag sen - klantigt. Men då hade liksom en viss mättnad infunnit sig.
Men nu är det inte utan att det känns lite tomt. Vad gör Christer just nu? Hur mår han? Har fru Fuglesang fått åka på husmorssemester? Jag minns en dag precis mitt i Fuglesang-hysterin. Jag hade 38 graders feber och barnen var också sjuka och hemma från sina jobb men lite för pigga för mig. Jag ringde L som stod till anklarna i det berömda bajsvattnet på redaktionen (se tidigare inlägg) och inte kunde komma hem. Jag skrek: "DET ÄR INTE BARA FRU FUGLESANG SOM OFFRAT SIN KARRIÄR FÖR ATT MANNEN SKA FÅ VARA UTE I SIN EGEN OMLOPPSBANA" i örat på honom så det var nog ingen bra dag för L. För sen gick ju brandlarmet också och då hade han nästan börjat gråta. Men åter till Christer. En av mina frågor som jag skickade med Max var "om din fru fick chansen att bli astronaut, skulle du vara hemma och ta hand om barnen då?" Synd att jag missade intervjun.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det var ju det jag sa - historien om L och bajsvattnet och omloppsbanan måste fler få ta del av! En sann stilist har startat blogg - hurra!!

2007-02-15 @ 17:16:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0