frujonsson

En god vän till mig påstår att jag har beslutsångest. Så är det. I fråga om allt. Utom när jag är på restaurang. Jag vet nästan alltid direkt vad jag vill ha. Eller i videobutiken. Då vet jag direkt vad jag inte vill ha. Men i resten av livet. Suck.
Läste Anna Larssons kolumn i SvD idag. Läs den du med. Hon hyllar Carolina Klüfts livsvisdom. 

För övrigt längtar jag efter min familj som vägrat komma hem från Östergötlands snömassor. Och Nintendospel. 
Men idag lär de vara på väg norrut.  
Härligt.

Jag såg två bra filmer igår och drack lite gott rödvin till. Också härligt.

Förresten! Min nya favorit Ann Heberlein är på gång igen! Jävla bra sagt!

Hade inte öppnat eposten sen i torsdags så det var först idag jag såg det här fina från min begåvade vän Erica
som är illustratör.




Copyright Erica Jacobson

Det är verkligen dags att inse sina begränsningar. Vi har varit i stugan under påsk, och eftersom det var tonvis med snö på tomten så måste man förstås åka plastpåse i sluttningen med barnen. Jag är helt blåslagen. Jag fastnade med en fot i nån rot och vred benet halvt ur led. Efter att ha skumpat över två gupp flera gångern är överdelen av mina skinkor vackert ljusblå, enligt okulär besiktning av min lagvigde. Ryggen har gått av på två ställen, minst, känns det som och jag har svinont i en arm.

Men det var det värt!  Och vad f-n gör man, barnen är ju outhärdliga inne på 35 kvm om man inte tar ut dom och gör nåt!
För övrigt: ägg och lax och sill och påskägg och allt det där, inget lamm i år. Gäster hitan och ditan och tvätta håret i snö.
Nu har jag åkt hem för att jobba på Stora Radiobolaget ett par dagar. En Voltaren och lite middag så blir man som ny. Men hur SJ tänker vet jag inte. De säljer biljetter så glatt men det fanns visst ingenstans att göra av passagerarna. Tåget var så fullt att jag finge sitta i en barnvagn om jag ville sitta. När folk skulle av i Vagnhärad och vad det var fick vi som stod vid dörrarna med gemensamma krafter baxa ut två stora resväskor, en vagn och två pensionärer så att folk skulle kunna komma förbi och sen langa in alltihop igen. Den som till äventyrs ville klämma sig fram för att gå på muggen blev nästan lynchad. Så det var livat värre.

Nä nu är det dags för fläskfilé med hemkörd kantarellsås och Lost in translation för typ sjunde gången.

Det finns en etikforskare som heter Ann Heberlein. Hon har sagt nåt i stil med att den nya anti-shopping-trenden är ett medel för välbeställd medelklass att visa hur intellektuella de är genom att hävda att shopping är omoraliskt.
Det låter helt rimligt. Shopping, eller icke-shopping, har blivit en klassfråga. Dessutom är det ju inte nytt - inte ens jag har väl inte sagt det förr - men politisk medvetenhet förr i tiden innebar skepsis mot vulgärkonsumtion, den uppfattades som orättvis, omedveten, osolidarisk och som ett tecken på obildning. Är cirkeln sluten nu då?

SvD skriver om kvartslivskrisen. Det patetiska är att jag tror att jag och många andra 60-talister fastnade i det där vilsna, den första generationen som inte behövde bli vuxen och som hade hela världen att utforska, med en oändlig massa val. Klart att vi blev paralyserade. Jag är fortfarande inte säker på vad jag vill göra och på hur jag vill leva...så jag har fastnat i nåt slags 20-årslimbo...

Min bil startade inte när jag skulle åka från landet med ungarna i fredags.
Det första man tänker på är ju nåt så där gammalmodigt som att kolla att man inte har soppatorsk eller att batteriet inte laddat. Men nej, så enkelt är det ju aldrig. Bilen nytankad till att börja med. Så efter att ha tröstat dottern som blev jätterädd av att bilen inte gick att rubba, lånat laddare av grannen, dragit kablar över halva tomten och fikat hos grannen och terroriserat Ford per telefon insåg jag att det knappast var batteriet, det hände absolut ingenting.

Ingen av oss därute i bushen hade laddningskablar, rutinerat. Så svärfar fick göra en utryckning. Vi fick igång bilen och jag tänkte att det nog är bäst att åka in till Norrköping till verkstan och inte till Stockholm direkt. Tur var det. För i en rondell precis före alla stormarknader bara tvärdog bilen. Dottern flippade ut igen. Svärfar satt som tur var i bilen bakom. Trösta dotter, tända varningsblinkers. Leta fram bogserlina. Det blev kö ända till Nyköping.

Snäll polis dyker upp. Jag sparkar på bilen. Dum polis dyker upp. "Är det din bil?" Nej, min mosters. "Du har inte kontrollmärke" Oj, nähä men just nu har jag lite annat att tänka på. Helvete! Tröstar dotter igen. Kravlar under bilen för att hitta var man fäster bogserlina. Dyker upp smutsig och ser dum polis peta på mina stenskott i vindruta. "Här har du lite annat också" JAG ÄR FRÅN STOCKHOLM, GE FAN I MIG!

Jag ringer Ford. Hur man bogserar vår bil? Man ska leta fram en liten ögla som ligger längst in under filten i bagageutrymmet och skruva i framtill i ett hål som sitter under en liten lucka. Jag är vid det här laget rosenrasande. Kastar ut kylväska, badkläder, kassar på motorvägen för att hitta liten j-a ögla. Sticker in huvudet till barnen "andas med magen älskling, nej inte kräkas, allt blir bra, mamma har koll, polisen är snäll, det är väl kul med poliser?!"
Skruva i ögla, sätta i lina. Packa in bagage. Svärfar bogserar. Polis eskorterar med sirener. Oj, oj, det går för fort. Linan går av. Dottern flippar ut. Linan går av en gång till. AAAAAGGGHHHH!

Hur det slutade? Det var en felkodning i bilens datorsystem. 1000 spänn. Plus 95 spänn för ny lina.
Jag orkar inte ens förklara mer.
Har debriefat dottern. Sonen verkade ha klarat sig. Inga större trauman.