Förbannad igen...fast mest orolig
Kan inte min man och min dotter sluta med sitt trams och bara vara glada och tacksamma? Dottern grät igen och ville inte gå till skolan, L var ledsen för att han inte fått det jobb han trodde att han ville ha utan ett helt annat som handlar om att åka runt och slakta redaktioner och få bort folk från Det Stora Radiobolaget
men jag blev jättetrött på dem, slet på lillgrabben H overallen och skrek åt L: ta henne till akuten, jag måste gå, sen pulsade jag genom snön med H i pulkan och kom inflåsande på dagis alldeles för tidigt och störde frukosten.
Nä jag kan inte hantera andras oro och inte min egen ångest inför den utan blir bara förbannad. Det enda som håller mig uppe är jobbet och jag har inte ens nåt ordentligt sådant. Men det är inte det som är det viktiga. Jag kan nöja mig med att jobba ibland så att jag också hinner med mig själv. Men vad jag itne orkar med är att försöka LÖSA allt som har med andra människor att göra.
Så hjärtlöst. Det är ju mitt barn det handlar om. Men efter att ha varit på BUP, varit med på skolan, pratat med alla lärare och alla jag känner och snart även folk jag inte känner så vet jag inte vad jag mer kan göra.
