Sommardagar

Igår stod jag på en tågperrong i Norrköping och frös. Jag hade ylletröja på mig. Det var den 22 juli. Vilken konstig sommar. Eller kanske helt normal? Var det inte så här när vi var små? Lite för kallt för att bada, lite för varmt för att gå i skogen (som man tvingades till ändå). Jag var på landet i helgen. Barnen har tråkigt men de verkar klara av det. Jag somnade flera gånger, låg i en vilstol på verandan och snarkade. Som S säger: ibland är du glad och ibland är du arg och ibland är du ledsen men du är ALLTID trött.

Förra veckan firade vi barnens födelsedagar. Fyra gånger. Klart man är trött.

S sa förresten att hon är ledsen för att hon inte vet varför hon finns. Då sa jag att hon finns för att pappa och jag ville ha henne.
Det gick hon inte på.
Hon sa: ni visste ju inte att det skulle bli jag så hur kunde ni då vilja ha just mig?
Det gick liksom inte att trassla ur sig det där. Efter mina långa utläggningar om att livet bara vill finnas trots att vi inte vet varför och att vi älskar henne tröttnade hon och sa att det är för mycket babbel.

Idag är jag hemma i stan och ska jobba. Jag har svårt att sitta vid en dator så jag tänkte att eftersom jag försummat bloggen så skriver jag lite nu innan jag kommit till jobbet eftersom armen lägger av om ett par timmar. Livet är fullt av prioriteringar. Och värktabletter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0