Mediebabbel
En tendens i medierna idag som tyvärr dras till sin spets i Lantz i P1 är internsnacket. Jag skriver tyvärr eftersom jag gillar programmet i övrigt och tycker att Annika Lantz är begåvad (även om hon kanske inte är den enda frälsaren av SR vilket ledningen verkar tro, men det är en annan historia).
Allt oftare matas man som vanlig mediekonsument med "så här gör vi film/tv/radio", "så här kul har vi på jobbet" eller "titta på allt skojigt vi klippt bort" som jag börjar bli så trött på. Kalla mig gärna förstockad och konservativ men jag orkar inte och jag vill inte veta! Jag vill inte veta vad Anders Holmberg har för skjorta eller hur jobbigt han haft det med att sy ihop sändningen med Byggnads, jag vill bara höra honom som den kompetenta programledare han är i Studio Ett. Jag vill inte veta om Johan Wangström tycker att det ska bli kul att hf:a eller om programledaren i Göteborg ska stå eller sitta ner under sändningen eller hur morgonmötena går till. Som reporter vet jag redan det men de flesta av våra lyssnare är troligen inte journalister eller mediemänniskor och skiter nog i vad "telefonare", "puffar" eller "mes" är, eller så vill de i likhet med mig inte veta mer.
Är det här en anpassning till vad vi tror att lyssnare/läsare vill ha? Är det här den nya informella journalistutbildningen? Ska alla som vill vara med i radio få det? Medierna idag använder sig av bloggar och snaparazzis och allt mer delaktighet och interaktivitet och det kanske inte är fel men ska det inte finnas några spärrar och lite magi kvar kring radio?
