Självkänsla, det är svåra grejer det
Jag brukar säga att jag inte vill vara journalist längre men ändå kan det inte hjälpas att det svider när jag får veta att någon annan fått ett vik på Radio Stockholm. Och det där att jag säger att jag inte vill vara journalist, är det bara ett skydd? "Surt, sa räven..."?
Nej det är inte lätt att behålla sin självkänsla när man jobbat med medier i snart 15 år och nästan bara på SR. Det är så prestationsinriktat och så mycket av ens värde avgörs av om man får jobb eller inte. Det är svårt att släppa taget om det. För jag älskar ju Sveriges Radio. Och hatar det. När jag håller mig borta från SR så mår jag så mycket bättre. Samtidigt är vissa dagar där så oerhört kul med fantastiska människor, både kolleger och andra. Komplicerat är det.
OK, så jag borde inte bry mig. Men genast börjar de gamla vanliga tankarna..."hon är bättre än jag" eller "jag får inte jobbet för då blir jag kanske inlasad och det vill de ju inte"..."men han blev ju inlasad förresten, duger inte jag?"
Samtidigt vet jag vad jag kan och är bra på. Det är ganska skönt.
Men det är svårt att sätta etiketter på sig själv och lätt att bli missuppfattad av andra. En del tror att jag är deprimerad till exempel, bara för att jag grubblar så mycket. De säger: " du tänker för mycket" men vad ska jag annars använda min hjärna till?
Jag var på en kurs i personlig utveckling en gång. Där satt, bland andra, en kvinna med ledsna ögon och bitter mun, hon höll väskan hårt tryckt mot magen och sa att hon jobbat med sig själv, kommit över det och det, var en lycklig, stark och glad människa idag...yeah, right.
Jag erkänner att jag tvivlar och är kluven. Jag erkänner att jag är rädd. Jag erkänner att jag pendlar mellan lägena av självtillit och förvirring. Jag erkänner att jag vill ha så mycket av livet att jag blir handlingsförlamad och inte kan bestämma mig. Jag erkänner att jag väljer fel och inte hittar utvägar. Jag erkänner att jag har noll koll ibland.
Jag erkänner att jag inte får ordning på länkfunktionen och därför är bloggen lite trist utan bilder och sånt just nu.
Nej det är inte lätt att behålla sin självkänsla när man jobbat med medier i snart 15 år och nästan bara på SR. Det är så prestationsinriktat och så mycket av ens värde avgörs av om man får jobb eller inte. Det är svårt att släppa taget om det. För jag älskar ju Sveriges Radio. Och hatar det. När jag håller mig borta från SR så mår jag så mycket bättre. Samtidigt är vissa dagar där så oerhört kul med fantastiska människor, både kolleger och andra. Komplicerat är det.
OK, så jag borde inte bry mig. Men genast börjar de gamla vanliga tankarna..."hon är bättre än jag" eller "jag får inte jobbet för då blir jag kanske inlasad och det vill de ju inte"..."men han blev ju inlasad förresten, duger inte jag?"
Samtidigt vet jag vad jag kan och är bra på. Det är ganska skönt.
Men det är svårt att sätta etiketter på sig själv och lätt att bli missuppfattad av andra. En del tror att jag är deprimerad till exempel, bara för att jag grubblar så mycket. De säger: " du tänker för mycket" men vad ska jag annars använda min hjärna till?
Jag var på en kurs i personlig utveckling en gång. Där satt, bland andra, en kvinna med ledsna ögon och bitter mun, hon höll väskan hårt tryckt mot magen och sa att hon jobbat med sig själv, kommit över det och det, var en lycklig, stark och glad människa idag...yeah, right.
Jag erkänner att jag tvivlar och är kluven. Jag erkänner att jag är rädd. Jag erkänner att jag pendlar mellan lägena av självtillit och förvirring. Jag erkänner att jag vill ha så mycket av livet att jag blir handlingsförlamad och inte kan bestämma mig. Jag erkänner att jag väljer fel och inte hittar utvägar. Jag erkänner att jag har noll koll ibland.
Jag erkänner att jag inte får ordning på länkfunktionen och därför är bloggen lite trist utan bilder och sånt just nu.
Kommentarer
Trackback
