Grannens jycke
Nå. Åter till hunden.
Effekten av adrenalinet är att jag blev skitförbannad. Påslagen i det sympatiska nervsystemet gör att man blir inställd på antingen kamp eller flykt; jag är nog en aggressiv typ för jag blir oftast inställd på att slåss. Men jag slog ingen. Jag sa bara till tjejen med hunden att det är bäst att koppla den, med tanke på alla barn. Ganska sammanbitet, medges. Men det verkar inte ha tagit skruv för i helgen var hunden nere hos oss två gånger. Kissar i vår trädgård, bökar i komposten. L tog den i halsbandet och gick upp till grannen med den. Första gången öppnade de inte ens dörren.
Jag sa till L att vi har ju ett järnspett. Man kan slå hundfan i huvudet med det och sen gräva ner den i komposthögen. Grannen verkar ju i alla fall inte bry sig.
Det är så j-a frustrerande!!! Det hjälper ju inte hur många gånger man än säger till. Jag har också varit och bankat på dörren för att säga till (ännu en gång) och de har låtsats att de inte är hemma.
Jag överväger faktiskt om man nästa gång helt enkelt ska binda fast hunden, ringa polisen och säga att man hittat en övergiven hund. Det värsta är att det inte skulle vara helt osant. Det är ju för f-n ingen som bryr sig om den stackarn. Han kan ju inte rå för att han är en stor dobermannbest!
Lite tips ang vovven, ta den till polisen och säg att den springer lös och att ägaren inte öppnar när ni fångat den och vill lämna den. De kanske är bortresta och hunden har rymt??
En dobberman är inte är leka med, rasen är framtagen för att göra folk mer betalningsbenägna.