Ambivalens

Det är så konstigt med mig och min hjärna. Som nu i helgen. L och barnen var på landet, jag i stan och jobbade. Då känner jag mig lite ensam och sorgsen och tänker på hur gulliga barnen är och hur lite jag gjort tillsammans med dem egentligen och att de bara växer och snart försvinner ut ur mitt liv och varför kan man inte hålla kvar tiden och de där små knubbiga barnahänderna? Och så kommer de hem och vi kramas och pussas och allt är så underbart och så går det tio minuter och jag tänker att det ska bli skönt när de flyttar hemifrån.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0