frujonsson

Jag är på RIKTIGT uselt humör.
Vi köpte en jättefin soffa. Den är för stor.
Nyheterna handlar bara om Ingmar Bergman - hela tiden! två dagar i rad!
Och alla självupptagna skådisar som man aldrig får kritisera för att Den Store lyfte upp dem sitter i tv och gråter.
Min familj går mig på nerverna - allt de gör och säger och jag känner mig som en usel hustru och mor. Det är nog deras fel.
Så fort det är Pride-gala ska allt handla om homosexuella. Varför kan man inte prata om dem under resten av året?
Jag har ont i axeln.

Men OK. Det kunde vara värre. Jag fick lite Proviva av Veronika på Metropol. Hon är snäll.
Ajvar heter pinjour i Makedonien berättar hon.
Finsk TV: handlar om Bergman.
Spansk TV: handlar om Bergman.
Polsk TV: handlar om Bergman.
Jag ger upp.

Mitt första medvetna minne idag kommer att vara från klockan 0540 då kollegerna Monica och Johan sjöng Han har öppnat pärleporten. Innan dess var jag fortfarande inbäddad i hjärnans sovtäcke och vet knappt hur jag kom till jobbet. Men nu är jag definitivt vaken efter chocken.

Igår var jag ombord på HMS Gladan som låg vid Skeppsbron, där var fullt av brundbrända ungdomar med valkar i händerna och så Annelie då som varit som gästarbetare under seglatsen från Finland. Det var i alla fall underbart att sätta fötterna på Gladans gungande däck.

Barnen ringde. De hade hittat en björngrotta och en huggorm. S sa att hon älskar ormar. Det måste ha skett nån förväxling på BB.

I morse när jag gick till jobbet kände jag mig så himla nöjd med livet. Solen glittrade i Klara Sjö, pilarna doppade sina gröna blad i vattnet och det doftade gott, hararna eller kaninerna i parken (vet inte hur man ser skillnad) har fått jättesöta små ungar som skuttar runt och mumsar gräs. Och så tänkte jag på att jag har det väldigt bra. Behöver inte oroa mig för nånting egentligen.
Vilken lyx.

Vad mer är lyx?
att inte behöva köpa Coop spagetti och ha råd med Barilla som jag gillar bättre.

Idag kom Ikea-katalogen för oss priviligierade inom medierna. Det är världens grej! Och jag begriper mig inte på det, man måste köpa nya grejer hela tiden och byta ut hela serier av bokhyllor och porslin för att de gamla inte tillverkas så att man kan komplettera det man redan har utan måste skaffa nytt,
nåt mer irriterande har jag svårt att tänka mig.

Poddade ner Lena Nevander Friströms Sommarprogram och lyssnade på det på vägen hit och började gråta i tunnelbanan för att hon spelade Andrea Bocelli och själv grät. Hon är en av mina favoriter.

En natt i helgen drömde jag att en av proddarna sa att hon aldrig varit med om en så slö och oengagerad sommarvikarie som jag. Det var en knäckande dröm. Kvinnan i fråga är dessutom en person jag gillar. Men jag blandade väl ihop henne med mig själv. Jag har inte varit mentalt närvarande under mina första veckor, knappt haft koll på vad klockan är och varit sur och grinig mot oskyldiga.
Orsaker:
1. för första gången kände jag att sommarjobb suger
2. första dagen fick jag i uppdrag att "coacha" en nyanställd vikarie som visade sig inte kunna någonting. Det var så jobbigt att jag drog mig undan mentalt. Vi höll på i drygt tre dagar, sen var jag ett vrak.
3. ont i axel/nacke (kan ha med punkt 2 att göra)

Men efter helgen där jag tuppade av så fort jag var i stillhet så känner jag mig mycket bättre! Fast det är nåt konstigt ändå, i dag råkade jag säga till min chef att jag har blandade känslor för honom. Jag vet inte ens själv vad det betydde.

Igår stod jag på en tågperrong i Norrköping och frös. Jag hade ylletröja på mig. Det var den 22 juli. Vilken konstig sommar. Eller kanske helt normal? Var det inte så här när vi var små? Lite för kallt för att bada, lite för varmt för att gå i skogen (som man tvingades till ändå). Jag var på landet i helgen. Barnen har tråkigt men de verkar klara av det. Jag somnade flera gånger, låg i en vilstol på verandan och snarkade. Som S säger: ibland är du glad och ibland är du arg och ibland är du ledsen men du är ALLTID trött.

Förra veckan firade vi barnens födelsedagar. Fyra gånger. Klart man är trött.

S sa förresten att hon är ledsen för att hon inte vet varför hon finns. Då sa jag att hon finns för att pappa och jag ville ha henne.
Det gick hon inte på.
Hon sa: ni visste ju inte att det skulle bli jag så hur kunde ni då vilja ha just mig?
Det gick liksom inte att trassla ur sig det där. Efter mina långa utläggningar om att livet bara vill finnas trots att vi inte vet varför och att vi älskar henne tröttnade hon och sa att det är för mycket babbel.

Idag är jag hemma i stan och ska jobba. Jag har svårt att sitta vid en dator så jag tänkte att eftersom jag försummat bloggen så skriver jag lite nu innan jag kommit till jobbet eftersom armen lägger av om ett par timmar. Livet är fullt av prioriteringar. Och värktabletter.

Nu är det lite konstigt. Fast jag har börjat jobba är det ändå inte varmt och soligt. Men det kommer nog. Temperaturen är på väg upp redan. Så det blir nog soligt och typ 28 grader under resten av sommaren. Eftersom jag jobbar till vecka 33.
Jag har mycket lite arbetslust och fruktansvärt ont i min "inte-diskbråck-men-nästan"-arm och axel och vore det inte för Annelie Gustafsson som ALLTID är trevlig och glad så vete fan om jag skulle klara det. Fast hon ska sluta. Och jag ska jobba fem veckor och tre dagar till. Hur blev det så här?! Nä nu tar jag min cykel och åker hem och firar att söta lilla Vanja fått en lillebror idag.

Oh så härligt! Jag blir sällsamt harmonisk av att fiska krabbor. Mina föräldrar hade bönat och bett om att jag skulle komma eftersom de byggt ut huset och nu kunde vi ju dela och efter mycket övertalning åkte jag till sist. Barnen älskade att åka tåg och det är ju otroligt att Satans Järnvägar satsar på X2000 från Stockholm till Strömstad, bara en sån sak! Och kom fram i tid! Livet är fullt av överraskningar.

Mina föräldrar blev i alla fall glada som lärkor och spelade fotboll med barnen och var lättsamma och glada i ett par timmar.
Nästa dag tog jag barnen till stan, alltså Grebbestad är ju en pytteliten stad men i alla fall. Och vi hade så mysigt där, lekte med den gamla fiskebåten som ligger på land och gungade. Såg en fisktärna som jagade. Och nästa dag fiskade vi krabbor. Och nästa dag regnade det så jag tvingade alla på hällristningsutflykt. Och nästa dag var det soligt så vi tog båten ut till en ö. På bryggan fick jag en ångestattack inför att åka båt med mina föräldrar och var tvungen att lägga mig platt på bryggan och djupandas. Jag tänkte att det kanske var sista gången jag såg himlen eftersom min inre bild av dem i en båt är två personer som inte kan hålla sams och kör på grund med barnbarn och allt. Men vi överlevde. Tack vare att jag satt i fören och kikade efter sten.
Barnen är fina på att ro och trots att de klagar på det mesta så märks det att de också blir harmoniska av att fiska krabbor och titta på måsar i kikare.

Varje gång jag kommer till Bohuslän känns det som att det är där jag borde vara.