frujonsson

Jag har anslutit min blogg. Omkring 15000 bloggare skriver om miljön idag.
Häftigt va!
Men just nu känns det inte så häftigt, om man tänker på miljön på allvar alltså. En granne till mig berättade att hennes man skrämt upp henne rejält efter att ha läst Mark Lynas böcker, ni vet han som säger att om vi inte stannar temperaturhöjningen med 2 grader så är det kört, och hon sa att "det är nästan läge att säga åt våra barn att inte skaffa några barn när de blir stora".
Jag blev alldeles stel och kände hur Mad Max snuddade vid mig.
För hur går det med 2-gradersmålet? Om alla världens regeringar nu, genast, inför hårda sanktioner mot fossila bränslen kan vi kanske klara 2 grader och hoppas att det stannar där. Men sker det? Nej, det har hittills inte hänt mycket.

Tänk er miljoner miljöflyktingar från södra Europa och Afrika där allt mark torkat. Tänk er miljontals flyktingar från Bangladesh och för all del från Nederländerna som svämmats över.
Jag var rädd för kärnvapen när jag var liten. Men nu känns det som om vi är svindlande nära undergången på allvar.

Anna,
This is a good time to attempt to free yourself from the tyranny of a harsh inner life. Don't be afraid to discuss your intentions with friends and colleagues today. They will be more understanding than you think. Work on strengthening your support network.

Inte i Thailand i alla fall. Vad jag minns. Men lik förbannat sitter svenskarna på thaikrogarna och äter med pinnar. Jag frågade kvinnan på en thairestaurang på Blekingegatan (jättegott käk men just nu minns jag inte vad den heter) varför och hon sa att folk vill ha pinnar men att det inte är thai.

L bakar färdigt kanelbullarna jag började med. S sa "du är snäll, om vi vill baka så får vi det" men jag orkade ju inte göra färdigt. Kan bero på att min sjukgymnast tvingade med mig på groundance och jag har världens träningsvärk.

och min blogg är inte en blogg, den är ett litterärt projekt. Finns fru jonsson? Är det i så fall jag? Och dem jag skriver om, är det min dotter och son och man och mina kompisar eller är de fiktiva karaktärer? Min "dotter"?
Och finns Alex Schulman eller är det Che Guevara som är Alex Schulman - eller Alex Schulman som är Che Guevara? Har han funnits?
Slå upp sidorna 4 och 5 i dagens DN Kultur så kan ni fundera på just det.

Just nu har jag inte direkt nån lust att skriva på bloggen.
Dessutom är det ju rätt körigt med Facebook. Vi får väl se. I tidningen i går stod det att Facebook kommer att svalna snart. Och så läser folk det och tänker, hm, det kanske inte är så häftigt med Facebook och så svalnar det. Märkligt hur det fungerar.

Igår när jag kom till jobbet fick jag härliga kramar av Johan, Lila och Monica. Underbart. Hade en jättetrevlig och ganska flamsig dag med Magnus, Uffe, Per och Eva. Så det var ju toppen på alla vis.
När jag kom till jobbet idag satt Peter Lemarc och spelade på sin gitarr i receptionen. Då blev jag på gott humör ännu en gång. Det var verkligen mysigt.

Men annars blir jag nog lite deppig av själva innehållet i jobbet. Igår kunde jag inte somna. Grubblade på brottslighet, utanförskap, arbetslöshet, övervakningssamhället...jag är för känslig för att jobba som reporter. Och eftersom de flesta journalister är känsliga konstnärssjälar fattar jag inte hur det går ihop egentligen. Men som Eva sa: vi är ju misslyckade konstnärer så vi har väl inget val.

Innan jag låg sömnlös hade jag i alla fall varit på ett upplyftande föräldramöte på S skola. Två pappor hängde på mitt genussnack och en mamma tyckte att vi skulle mejlbomba rektorn för att få bättre stolar och bänkar till barnen. Sen när det kom fram att ungarna förbjudits att spela fotboll utanför fritis ville flera protestera mot det också. Skönt att bo på Söder!

Jag har ju miljöbil. Och nu har det blivit så konstigt att varje gång jag kör genom stan så tänker jag: ah! nu sparade jag 30 spänn.
30 spänn hit och 30 spänn dit, det blir snart en hel soffgrupp det.

Idag körde jag Malin till Täby. Det tog 45 minuter dit. Och 25 minuter hem. Samma trafikläge. Men som Malin sa: nu visste du ju vart du skulle, det blir ett annat tempo då.
Ännu en schysst livsmetafor.

Ibland är levandet som att ro. Man ror framåt men tittar bakåt. Man har ryggen mot riktningen, då och då kastar man en blick över axeln för att se att man är på rätt väg. Det man har lämnat har man bakom sig och ser hela tiden. Man ser riktningen, bubblorna efter årtagen på ytan. Och så tänker man, fan vad vingligt det blev.

Nu ska jag steka fläskkotletter.

Jag skrek åt min man igår morse. Vi kom ihop oss om ett par skor, storlek 29. Jag kastade en barnkofta också. Jag blev väldigt arg för en skitsak helt enkelt och tonen var inte trevlig hos någon av parterna.
Sen skickade han sms och bad om ursäkt. Jag skickade ett sms tillbaka och bad om ursäkt. Ibland mejlar vi ursäkter och pussar till varandra. Han läser min blogg för att kolla läget. Ja, det är modern äktenskaplig kommunikation, det.

ICA:s toapapper heter Bad och Toalett. Badpapper? Vad är det?

När det görs enkäter i tidningarna om olika saker, t.ex. räntan, så svarar männen ofta så här ungefär:
"Det är ju ett prekärt läge där man får ta hänsyn till världsmarknadsläget i sin analys"
Kvinnornas svar är nåt i stil med:
"Det känns ju rätt jobbigt eftersom man inte vet hur det ska bli och hur ska det gå för barnen?"

Det är några av de konstiga sakerna som jag tänker på just idag.

Jag fattar faktiskt varför folk kör sina ungar vart de än ska. Det är ju bara att spänna fast dem och så sitter de där de sitter. När jag ska nånstans med mina barn, till fots eller med buss, är det rena kaoset.
Det tar en timme att gå 200 meter och det kan inträffa typ 18 nära-döden-händelser. De börjar brottas och håller på att ramla ut i gatan. De ska snurra runt lyktstolpar och nästan ramla ut i gatan. De ska klättra på berg och nästan ramla ner i gatan. De ska ta genvägar genom buskage eller klättra på byggställningar. Svänga på grindar och balansera på räcken. Åker vi buss ska de byta säte hela tiden eller stå i "dragspelet" och svänga och förstås ramla omkull.


Jag var i Hammarby Sjöstad och tog en kopp te på ett café. Ett trevligt ställe, sjöutsikt och det hela. På en lapp stod det "Barn får gärna äta här, sittande. Barn får inte klättra, hoppa och stå på stolarna. Barn får inte banka på fönstren, stå eller hoppa på fönsterbrädorna, springa eller klättra i trappan."
Herregud, jag och mina barn skulle bli utkastade efter en minut.

Förra helgen kom grannens dobermann springande i full fart upp för backen och mötte mig. Utan koppel som vanligt. Det är en svart hund och det är tänder i hela käften och det är muskler och det är fart och - jag får adrenalinpåslag. Jag är inte hundrädd. Men det är meningen att man ska reagera. Vi är programmerade att reagera på djur med tänder och på ormar. Det är inristat i den äldsta delen av våra hjärnor för vår överlevnads skull. Lite primitivt men ändamålsenligt en gång i tidernas begynnelse. Visserligen är många rädda för tandläkarn också och var tandläkarna kommer in i bilden på savannen har inte forskarna riktigt förklarat.
Nå. Åter till hunden.

Effekten av adrenalinet är att jag blev skitförbannad. Påslagen i det sympatiska nervsystemet gör att man blir inställd på antingen kamp eller flykt; jag är nog en aggressiv typ för jag blir oftast inställd på att slåss. Men jag slog ingen. Jag sa bara till tjejen med hunden att det är bäst att koppla den, med tanke på alla barn. Ganska sammanbitet, medges. Men det verkar inte ha tagit skruv för i helgen var hunden nere hos oss två gånger. Kissar i vår trädgård, bökar i komposten. L tog den i halsbandet och gick upp till grannen med den. Första gången öppnade de inte ens dörren.
Jag sa till L att vi har ju ett järnspett. Man kan slå hundfan i huvudet med det och sen gräva ner den i komposthögen. Grannen verkar ju i alla fall inte bry sig.

Mäh!
Jag somnade ju framför Midsomer! Så kul var det tydligen. Vad hände? vem var mördaren?

OK det var kallt som attan idag. Men Morden i Midsomer sänds ikväll. Gissa om jag ska sitta klistrad! Får se vad de hittat på nu? Förgiftade kakor i kriget mellan bibliotekarierna och bloggarna?
Midsomer är ju en bra grej att skriva om här också, så man får lite fart på kommenterandet! Annars är det slött måste jag säga.
Man skulle vara Camilla Läckberg. 41 kommentarer varje dag, typ.

De är så försigkomna nuförtiden. S började skolan förra måndagen och idag berättade hon att de börjat lära sig tre språk! "Jag välde engelska, omanska och tyska" berättade hon när vi var på väg för att hämta H på dagis.
Ja det är inte dåligt.

Det var som om en virvelvind drog in. Skolan började, jobbet började, jag slutade visserligen jobba men familjejobbet tog vid. L kom hem med ett excel-ark där han lagt in alla familjens aktiviteter (och då ska ni veta att vi inte ens börjat med blockflöjt och fotboll än). På mig stod det träna på en rad. "Träna, vadå, jag, hur menar du" sa jag och fick förklarat att det gällde oss båda. Som tur var havererade den schemapunkten redan i helgen.

Annars kan man undra varför allt man kommer på att man ska/vill göra ramlar in i ens hjärna precis när man inte har tid. Jag kommer på att jag ska ringa en person, just när det är fem minuter tills jag ska hämta S i skolan. Till exempel nu.

Vi var i Virserum. Vilken mysig by. Till skillnad från de flesta svenska små hålor är den inte skittråkig. Där finns en riktig järnaffär, blomsterhandel, flera butiker och caféer, bageri, apotek och bibliotek och framförallt en riktig köttaffär med lokalt producerat kött och chark! Så härligt!

Eftersom jag är född och uppvuxen i Stockholms innerstad är jag ibland hatisk till Stockholm. Och framförallt har jag blivit bostadsfixerad. Vill ha ett radhus i stan. I många städer i Sverige och världen finns det småhus i stan. Men inte här. Bygg radhus på Gärdet! Jag vill ha allt!

Var ska man bo? Hur ska man ha råd? Hur många kvadrat? Hur många miljoner? Hur mycket luftföroreningar? Man blir helt störd.

Vad är det som är så bra med Stockholm? Det finns en bok som heter 100 skäl att älska Stockholm. Jag skulle kunna skriva boken 100 skäl att hata Stockholm. Och ändå...jag längtar alltid hit. Fast om jag är tillräckligt långt borta känner jag lättnad.

Jag gillar Berlin. Mysigt, fritt, skönt. Hongkong är cool. Paris är ljuvligt. Italienska småstäder är underbara. Och Malaga är fint. Nice är toppen. Köpenhamn är inte så dumt. Bangkok är helt suveränt. Men Berlin...aah...

Varför stannade jag uppe och tittade på Morden i Midsomer? Det är ju så fruktansvärt uselt. Nu är jag dödstrött och ännu värre var det 03.30 när väckarn ringde. Men kanske ville jag njuta av lyxen att se nåt i lugn och ro. Eller nåt.

Ska kanske titta på Hej Hej Sommar och Morden i midsommar istället.

Fick ett tjockt brev från Bonniers bokklubb idag. Kuvertet innehöll sex olika lappar med tjat om att jag ska bli medlem. Dessutom en liten plastgrej, såg ut som ett mycket litet fat att ha soja till sushin i, men i så fall passande för en Barbie, inte en fullvuxen fiskätare som jag. Vad i helvete är det här för jox tänkte jag och ringde upp Bonniers bokklubb för att fråga.
Jo det är ett litet fat att lägga den använda tepåsen på. Sa damen som svarade.
OK. Så först ska man läsa fyra olika låtsaspersonliga brev, utföra den förnedrande proceduren att riva ut små kuponger med de böcker man vill beställa, slicka fast kupongerna på ett svarskort och posta tillbaka. Dessutom får man en liten platsgrej att lägga tampongen, förlåt tepåsen på.
-Är ni inte kloka, har ni inte hört talas om att man kanske bör spara på naturresurserna, sa jag. Damen höll med om att de på marknadsavdelningen är helt vansinniga men ville jag kanske beställa tre böcker och få en resväska på köpet?

Världen är helt jävla sjuk, det är min enda slutsats.

Annars finns det trots allt saker att glädja sig åt trots att man lever i samma värld som George Bush, miljöanalfabeter och fotbollshuliganer, och det är rara arbetskamrater som man kan ryka ihop med och sen få en kram av, eller som säger att ens tunika är "jävligt stabil" vilket betyder snygg (tack Johan) och att jag åt pannkakor med färska blåbär till middag.

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet."

Skriver en snubbe i Kinda som inte får lika mycket i socialbidrag längre.
Fast det kan ju vara rätt kul, jobbet! Kom igen, mannen!