frujonsson

Min bil startade inte när jag skulle åka från landet med ungarna i fredags.
Det första man tänker på är ju nåt så där gammalmodigt som att kolla att man inte har soppatorsk eller att batteriet inte laddat. Men nej, så enkelt är det ju aldrig. Bilen nytankad till att börja med. Så efter att ha tröstat dottern som blev jätterädd av att bilen inte gick att rubba, lånat laddare av grannen, dragit kablar över halva tomten och fikat hos grannen och terroriserat Ford per telefon insåg jag att det knappast var batteriet, det hände absolut ingenting.

Ingen av oss därute i bushen hade laddningskablar, rutinerat. Så svärfar fick göra en utryckning. Vi fick igång bilen och jag tänkte att det nog är bäst att åka in till Norrköping till verkstan och inte till Stockholm direkt. Tur var det. För i en rondell precis före alla stormarknader bara tvärdog bilen. Dottern flippade ut igen. Svärfar satt som tur var i bilen bakom. Trösta dotter, tända varningsblinkers. Leta fram bogserlina. Det blev kö ända till Nyköping.

Snäll polis dyker upp. Jag sparkar på bilen. Dum polis dyker upp. "Är det din bil?" Nej, min mosters. "Du har inte kontrollmärke" Oj, nähä men just nu har jag lite annat att tänka på. Helvete! Tröstar dotter igen. Kravlar under bilen för att hitta var man fäster bogserlina. Dyker upp smutsig och ser dum polis peta på mina stenskott i vindruta. "Här har du lite annat också" JAG ÄR FRÅN STOCKHOLM, GE FAN I MIG!

Jag ringer Ford. Hur man bogserar vår bil? Man ska leta fram en liten ögla som ligger längst in under filten i bagageutrymmet och skruva i framtill i ett hål som sitter under en liten lucka. Jag är vid det här laget rosenrasande. Kastar ut kylväska, badkläder, kassar på motorvägen för att hitta liten j-a ögla. Sticker in huvudet till barnen "andas med magen älskling, nej inte kräkas, allt blir bra, mamma har koll, polisen är snäll, det är väl kul med poliser?!"
Skruva i ögla, sätta i lina. Packa in bagage. Svärfar bogserar. Polis eskorterar med sirener. Oj, oj, det går för fort. Linan går av. Dottern flippar ut. Linan går av en gång till. AAAAAGGGHHHH!

Hur det slutade? Det var en felkodning i bilens datorsystem. 1000 spänn. Plus 95 spänn för ny lina.
Jag orkar inte ens förklara mer.
Har debriefat dottern. Sonen verkade ha klarat sig. Inga större trauman.

Jag är så himla rädd att jag inte ska kunna försörja mig! Nu måste jag gå i terapi. Jag blir utlasad snart och hur ska det gå!?!?
Nu ska jag säga en ful sak: jag får ångest och dåligt samvete på en gång när jag ser kassörskorna på Konsum eller städerskorna som man möter lite här och där, jag vill inte bli en av dom! Samtidigt inser jag att jag tillhör de mest lyckligt lottade i världen, född vit, född i ett land utan krig, utan svält, utan alltför mycket miljöförstöring! Skulle jag inte kunna stå ut med att svabba lite golv då? Globalt sett är jag ju en vinnare i alla fall.

Igår var det kalas. Jag drack massor av skumpa. När jag stod i köket och skulle förklara för Sonia att osteopati är grejen - på engelska - gick det mindre bra. Då gick jag upp och tittade på melodifestivalen med barnen en stund istället.
Det var ett underbart kalas, jag åt två ton snittar och det var skoj att träffa alla nya och gamla bekantingar.

Idag såg jag en äldre dam med cerise kappa och gröna promenadloafers med klack och guldspänne. Hon fick mig att känna mig som om jag var i Paris. Det borde jag gått fram och sagt.

Men vi var på väg till badet, H och jag. Väl där åkte vi rutschkana som galningar. Jag tappade min nyckel till skåpet, gummisnodden gick av. Tack vare en snäll pappa med simglasögon och likaledes skarpögd son med simglasögon behövde vi inte be om en kofot i receptionen. Sånt gör mig glad.

Mycket på sistone har gjort mig glad. Bland annat att jag gick till Af. Inte just för Af, utan för att där satt min gamla vän Erik. Vi har inte setts sen vi var 16 år. Båda konstaterade att vi var oss precis lika. Alltså måste vi sett rätt jävliga ut som 16-åringar. Men kanske är det bara det där att man ser bakom ytan av 41-årigt trött skrynkelskinn och hårrufs och verkligen ser den där 16-åringen, eftersom man känt varandra i ett tidigare liv.
Vi hade alltid vansinnigt kul när vi gick i högstadiet på Ahlströmska och hade några suveräna skolår där, med engagerade lärare, roliga aktiviteter och sköna lokaler. Den skolan är mycket riktigt nedlagd. Sen, i Östra Real, blev Erik mobbad av vår tyskalärare och bytte skola. Inte bara därför men...hursomhelst, så var det i flumskolan på den tiden.
Och vi sågs inte mer. Förrän nu!

Annars har Helene gjort färdigt sin avspänningsskiva och hade releaseparty i fredags med tårta! Det är så kul!

Jag kan liksom inte sluta tjata om det! Jag är så himla glad! Nu skiner solen in på mig IGEN!
Jag är som en planta som med nöd och näppe övervintrar i mörkret. Och nu lever jag igen!

Tack förresten alla ni som läser och skrivit kommentarer på min blogg. Jag är jätteglad för det också.

Jag blir lätt lite manisk när det blir ljusare. Nu vill jag öppna det där bokcaféet och göra radiodokumentärer.
Och visst ska det vara tillåtet med power naps, det ska finnas en hörna för det på mitt café.
Vet inte riktigt hur det ska gå ihop allting, men...
och så vill jag flytta till Aspudden! Det är underbart där. Jag var därute en sväng i jobbet idag, och det är så fint med alla tallar. Men nu vill hela Sofo flytta dit så det går inte att hitta nånstans att bo. Och så vill jag ha ett hus i Spanien som jag kan övervintra i. Jag har haft det väldigt jobbigt den här mörka vintern.

Jag gjorde ett yrkestest på nätet. Enligt det borde jag bli florist.
?!
Snacka om att vara fel ute. Både jag och testet.
Jag ska ju bli fotbollsproffs!
Eller öppna bokcafé. Eller fylla 42 i år och kamma till mig.

Jag kan bli deprimerad för ingenting. Eller för sånt som man borde bli glad av. Jag blir deprimerad av att inte få jobba. Jag blir deprimerad av att få jobb.

Suck. Lyxproblem.

Eller en till blogg?
Plötsligt kan jag inte svenska. Jag har i alla fall en ny blogg på
www.metrobloggen.se/frujonsson
Den är en mer publik blogg, liksom. Den här är ju nästan som min dagbok - eller en psykblogg, mer för att jag behöver skriva av mig.
Risken är att du får läsa vissa saker både här och där. Om du nu hänger på.

Det finns ju en otrolig massa bloggar. Jag blir alldeles matt. Men det är kul, både att läsa och att skriva!

Jag har ju lätt att hetsa upp mig. Klimatångesten och Björklundskräcken känner ni ju till. Men nu har det eskalerat. När jag jobbar så läser jag massor av tidningar och lyssnar/tittar på alla nyheter. Efter ett tag så kryper det liksom under skinnet på mig. AAAHHH! Mina barn kommer inte att få jobb! Om de ens blir vuxna, alla ringer ju till Bris och vill ta livet av sig! Och gatuvåldet! Och miljögifterna! Och a-kassan! Och försäkringskassan! Och fågelinfluensan! Och MRSA! Och terroristerna! Och fundamentalisterna!

Andas! Andas!
andas andas andas

Har ni kollat in Blondinbella? Hon är liksom min antites. Det är bara att titta på profilbilderna, haha.

Det här har jag klippt ur Aftonbladet från december:
"5 tips: Så hjälper du din dotter att bli mer än en duktig flicka.

1. Bjud tillbaka
FEL Hon serverar låtsaskaffe och kakor, hämtar en filt till mamma och ser till att alla mår bra.

RÄTT Det är väl jättehärligt! Men nästa dag får du kontra och serva henne. Vi trillar så lätt in i ett biologiskt tänkande: Det är ju så flickor är. Men det har hon inte blivit av sig själv. Det är för att hon fått så mycket uppmuntran.


2. Lär henne bråka
FEL Två flickor bråkar. Vi säger: Sluta kivas, flickor. Lek med nåt annat i stället, så att ni inte bråkar.

RÄTT Lyssna till var och en. Fråga om det finns ett sätt där de kan komma överens, trots att de tycker olika. Då erkänner man att flickor, trots att de är bästa vänner, har rätt och kan tycka olika. Lär dem att brinna för relationer utan att släcka sig själva.


3. Prioritera henne
FEL I ishallen får Lasse alltid sin skridsko knuten först. Han blir ju så otålig annars. Lisa väntar på sin tur, eller lär sig att knyta själv.

RÄTT Får man alltid vänta på sin tur, lär man sig att andra har större behov än man själv. Den som prioriteras först är viktigast. Gör upp en rättvis turordning i stället.


4. Överbeskydda inte
FEL Vi står vid klätterställningen med uträckt hand och säger: Försiktigt, älskling! Akta så att du inte slår dig.

RÄTT Var inte så överbeskyddande. Lite gråt är väl inte så farligt mot lusten att få klättra högre. Vi lär flickor att de är svagare, mindre kompetenta, inte lika fysiska som pojkar. De ser ju vad pojkarna får göra.


5. Hon är inte bara söt
FEL Det första vi säger till en flicka är: Åh, så söt du är i din klänning. Åh, vilka fina flätor.

RÄTT Duktighet och utseende är verkligen två egenskaper vi inpräntar i flickor. Komplimanger är väl jättefint, men måste inte alltid vara det första man säger.

Källa: Ingemar Gens "

Ingemar Gens är faktiskt rätt vettig. Skönt att höra en man strida för flickorna också!

Jag kan säga att jag har misslyckats på flera punkter. Jag har inte hjälpt min unge så bra med tjejbråken. Jag gillar verkligen att hon gör te och ger mig frukost på sängen (förlåt, förlåt) Jag tycker att hon är så vacker och säger det. Men jag hjälper henne ofta före H och jag låter henne klättra så högt hon vill utan att oroa mig.
OK. Hon ska få frukost på sängen på lördag.

H blev frisk rätt snabbt men jag däckade när jag kom hem från jobbet.
Helt utslagen. Det var en nära-döden-upplevelse faktiskt. Men nu är jag på jobbet igen. Ganska kraftlös men ändå.

Måste säga att jag förstår om det är tufft att vara min chef. Jag är ofta sjuk. Jag kommer ofta försent. Jag tvivlar på min förmåga. Jag är allmänt vilse i pannkakan. Men ibland blixtrar det till och det är kanske därför det rullar på. Tills jag blir utlasad.
Oh vad jag är olycklig.

Fast kanske är det just den här känslan, när man har varit jättesjuk, som på nåt sätt är befriande. Precis som när man fött barn eller varit med om en olycka, det är liksom avskalat, man orkar inte bry sig om nånting utan bara ÄR. Det är skönt.

Jag var på tjejmiddag i lördags i kollektivhuset på Söder. Det var jättetrevligt. Det var några mycket unga pojkar där också. Det blev ett jävla röj. Särskilt när en av gästerna kräktes på golvet kändes det som om det var 1985 igen.

Nu i morse när jag gick till jobbet klockan TIO MINUTER I FYRA kräktes H. Han var med på festen och det fattar man ju att han blev smittad. Jag tycker att om man har haft magsjuka i familjen kanske man inte ska gå på fest. I alla fall inte förrän det har gått 48 timmar. Den gamla dagisregeln har ju sina poänger.

Nu har jag fått rapport om att H sover på sin handduk på hallmattan, nära toan.
Stackarn.
Och stackars mig. Jag har nämligen skadat mig, det gick vilt till i pulkabacken igår. S och jag åkte snowracer och efter att ha kört som dårar rakt in i ett buskage flera gånger så försökte hon styra åt ett annat håll och då ramlade jag av, rakt på en stenkant. Min rumpa är nu vackert blå-lila och det gör så ont att jag knappt kan sitta. En sån smäll! Men det var det värt, vi hade skoj.

Jag har ärligt talat mått USELT ett par dagar. Förkyld. PMS. Deppig.
Låg som en död sill i sängen och tänkte på att jag kommer i klimakteriet snart och att barnen kommer att flytta hemifrån och vad ska jag göra då? S ledsen för att bästisen ska flytta. Ledsen för hennes skull. Mycket dystert och det är helt fel att ägna sig åt katastroftankar men när jag blir sjuk blir jag så där.

Ångestsvettades.

Det var riktigt jobbigt. Idag är jag på jobbet igen. Där får man sig som vanligt en massa kärleksfullt häcklande till livs.
Det känns bättre.

Hemma hos oss försvinner saker spårlöst. En bärbar cd-spelare, en fjärrkontroll, en dvd...det måste vara småfolket. Jag höll på att flippa ur totalt på att den där cd-spelaren var borta, jag har nämligen glömt en cd med mindfulness-övningar i den. Då säger S förnumstigt "man ska ta ur skivorna när man är klar". Jäkla unge, vem har lärt henne sånt trams?

Jag skulle verkligen behöva lite mindfulness-övningar just nu. Jag är förkyld för urtonde gången på några månader och längtar efter snö. Jag är sur och trött.

Kanske därför jag blir förkyld, för att jag är så sur och trött. Eller för att mindfulness-skivan är borta. Allt går i cirklar.

Al Gore kanske köper lite regnskog eller utsläppsrätter för att kompensera. Hoppas det. Inte för att det räcker så långt.

Det här med fisken som fiskas i Norge, flygs till Thailand för att beredas, sen till Japan för att paketeras och till Sverige för att säljas är helt vansinnigt. Vi konsumenter har inte haft en aning men nu har vi det, så det är dags att handla vettigare. Köp närfiskad gös!

Idag var det öppet hus på S skola. Jag och Elviras mamma presenterade oss som medlemmar av föräldrarådet och började prata om genuspedagogik och att vi jobbar för att öka medvetenheten på skolan men eftersom vi är flickmammor ville vi gärna ha med nån pojkförälder, helst en pappa, också. En del såg positiva ut men "det var ju inte vågen precis" som L sa.

Jag tror det är precis som med klimatfrågan. Alla vet att man borde men nu orkar inte folk mer. Viär så medvetna om så mycket, samtidigt stressar det oss. Jag tror många önskar att det bara kunde vara som förr, när man slapp bry sig.

Al Gore har varit i Sverige igen för att ta emot nån miljöutmärkelse. Om inte karln slutar flyga snart vet jag inte vad jag gör. Hur svårt vore det, Al? Säg "I quit flying" och så får alla prispokaler gå med fraktfartyg. I samma andetag vill jag passa på att tacka mina Norrköpingsväninnor som ställer upp på mitt krav om att åka tåg och inte att flyga på nästa tripp. Vi har varit i Italien och Polen med lågprisflyg men nu är det stopp.

Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv var upprörd över EU:s klimatpaket som sätter press på Sverige att jobba vidare med minskade utsläpp av växthusgaser.
Elpriset blir för högt gnällde Urban i P1. Men Eon och Vattenfall tillhör väl också Näringslivet? Du borde vara glad för deras vinster, Ubbe.

Min bästa vän har kommit in på psykologprogrammet. Jag är verkligen glad för hennes skull. Hon kunde nischa in sig på vissa typer av karlar och deras konstiga miljöbeteende.

Just nu känns det som om folk har missförstått mig. Jag skriver gärna bloggen för min egen skull. Att min bror får uppmärksamhet är jättekul och inget jag blir avundsjuk för. Men visst tycker jag att det är roligt att folk läser vad jag skriver också, jag är ju en produkt av min narcissiska samtid. Men det gäller att vara noga med nyanserna. Så för att förtydliga: tack till dig som läser min blogg. Att få fler läsare är för mig inte det primära.

Jag håller med T Bird om att just detta att känna att man delar sina vardagsbekymmer med andra är en av poängerna med den så kallade bloggosfären. Att som vissa ledarskribenter och andra tyckare ondgöra sig över bloggvärlden för att den är "jag-fixerad" är djupt orättvist; jag ser bloggandet, mitt och andras, som ett bevis på en av människans djupast kända drivkrafter - att kommunicera med andra.

Jag har kommit till insikt om en grej. Jag gillar inte att laga mat. Jag är ganska bra på det, när jag inte är okoncentrerad och glömmer bort maten i ugnen så blir det oftast gott. Kan svänga ihop nåt av saker man hittat i skåpen, lite majs, couscous, strömming, oliver och en klick creme fraiche, inga problem.
Men det är så trååååkigt.
Och varenda dag ska man komma på nåt gott, nyttigt, frestande men barnen vill ju inte ha annat än industrimat, H har dessutom slutat med allt utom pasta, så man sitter där med sina fiskpinnar och stirrar tomt framför sig. Eller säger som Loranga, ingen kokning eller stekning eller sånt, vi tar väl glass som vanligt.

Jag älskar mat, att gå på restaurang eller äta hos människor som verkligen kan laga mat, typ brorsan eller Loppan eller Kicki, men bläää vad jag inte vill laga den själv.

Min brorsas matblogg har 400 besökare i veckan och fler blir det, välförtjänt, men så jävla orättvist, jag som inte orkar skriva om mat har typ åtta trogna gäster. Jag är inte otacksam, tvärtom, jätteglad för er som orkar bry er. Men hade jag skrivit om mat hade det kanske givit lite mer uppmärksamhet.

Kanske ska starta en lutfisk- och surströmmingsblogg? Det vore ju lite udda.

Jag är rädd för tortyr. Inte för att jag kommer att råka ut för det förhoppningsvis men för att det finns.
Jag är rädd för biharrziasnäckor (eller hur det stavas) också. Ända sen jag läste om dem i mellanstadiet. De kommer jag inte heller att stöta på just nu.
Jag är jävligt rädd för Jan Björklund. Och honom riskerar jag att träffa på. Särskilt när jag rör mig runt Radiohuset, man vet aldrig när han dyker upp och ska debattera betyg.

För övrigt har jag inte riktigt tid med bloggen. Det är så mycket med klimatet och sånt.